Fattigskogen

Det är en magisk plats i Dalaskogarna den där vildmarksbyn... Man kommer dit, andas ut och bara är. Och detta får man göra bland andra likasinnade nördar och man kan prata garn och maskor i dagarna fyra!

Jag slog mig ner i min sköna campingstol (med fotstöd) och njöt direkt!

Mest har jag suttit där och stickat i en kofta i Tweed från Tant Kofta och Supersoft från Magasin Duett. Mönster? Nja... Den är mest stickad efter min egen kropp och så, men jag hämtade inspiration till lite proportioner och detaljer från lite olika mönster. Den här "vik-kanten" är en variant på den som finns beskriven i mönstret Caramel och den är verkligen superfiffig! Fem maskor i resår på kanten, men de aviga stickas varannat varv och lyfts varannan och ligger därför och gömmer sig i en stagande kant på baksidan liksom. Åh, som jag älskar fiffiga konstruktionsdetaljer! Koftan är färdigstickad men väntar på lite efterarbete som att sy på knappar och en ficka. Mer om den när den är helt klar.

Här sitter jag bredvid en av många underbara människor jag fick hänga med i helgen - Annette. Jag har följt hennes filtprojekt på instagram hela året och det kändes liksom nästan som att träffa en kändis att få se hennes "dagens ruta" live på onsdagen! (Kolla hashtag #crochetmoodblanket2014 på instagram!)
På bilden syns även Linnea som sitter och stickar och vid henne står Ann-Louise som är ena halvan i duon som driver Vildmarksbyn. Vilken service vi fått! Och vilken mat det bjudits på! En sak man märker varje gång man kommer hem från Fattigskogen är den där saknaden efter Ann-Los röst som då och då ropar "Nu är det mat!"... Jisses, så lyxigt man har det där.

Så här är det annars mest hela tiden i Fattigskogen. Inspirerande underbara människor i campingstolar med stickningar i händerna. Så här skulle man få ha det mer än fyra dagar om året. Det gör så gott i själen. Tack alla ni som var där och gjorde min helg underbar och inspirerande även om jag inte listar er alla med namn och länkar!

Här sitter två människor jag älskar i solen. Ulrika och Amanda.

När koftan var färdigstickad blev jag nästan lite paff. För mycket inspiration kan betyda total idétorka. Det fanns helt enkelt för många möjligheter! Så det var tur att jag hade med mig sländan och kunde ta en liten "göra något helt annat-paus". Jag hade inte rört sländan på ett år, men jag tyckte det gick skapligt för händerna att komma ihåg hur man gjorde ändå. Kanske kommer jag igång att spinna lite igen... Man kan ju alltid hoppas!

På lördagen kom Dödergök på lägerbesök under dagen. Hur mycket jag än älskar och inspireras av alla de andra stickerskorna som var där, så är det såklart några man står närmare och den här bilden visar fem sticksystrar på samma plats samtidigt (även Ulrika, Amanda och Mikaela)! Med tanke på hur avlångt Sverige (och Finland!) är så händer det här alltför sällan.

Dödergök hade också med sig en koftstickning som känns i hjärtat på mig lite extra. Ränderna är i ett grågrönt merino-silke som jag har spunnit och översta knappen har hon också fått av mig. Och koftan blir så fin, så fin. Förstå att det känns speciellt att ha gett bort lite kärlek och sen se den omvandlas till nåt fantastiskt med ännu mer kärlek!

Garnlotteriet i Fattigskogen är alltid en upplevelse. Knasiga stickerskor som blir som galna över chansen att byta garn med varann! Och jättekul har vi. Även om vi mest sitter och stickar på lägret, så erbjöds några aktiviteter utöver "göra vad vi vill". Jag och Kerstin höll varsin workshop, det färgades garn med Jeaba-färger och det var knitquiz en kväll (som pub-quiz, men de flesta frågorna handlar om garn). Dessutom uppstod ett gäng spontankurser där snälla och kunniga människor delade med sig av kunskap i både spinning, tvåändsstickning, nålbindning, krokning och frivoliteter... Andra har bloggat mer om detaljer och om vad som hände vilken dag. Jag har fullt upp med att hålla alla intrycken kvar i maggropen så länge jag kan, så jag har varken många foton eller ordning på när vi gjorde vad.
Så jag plockar med mina garner och ler när nån särskild stickerska från lägret dyker upp i minnet eller när något vi skrattade åt gör sig påmint. Fattigskogen 2014 fastnade mer i själen än på foto helt enkelt.

Men jag vet hur söndagen kändes, när hela Fattigskogen luktade brandrök. Det var sista dagen och röken som drog in kändes nästan som en ond besvärjelse över slutet på härliga dagar. Det var rök från branden i Västmanland som drog in över oss som var 25 mil ifrån den. Otäckt. Ja, allt kring den här branden känns otäckt faktiskt. Så små vi är inför naturens krafter...