tisdag 15 april 2014

medmänskligt

Det samhälle som inte kan ta hand om de svagaste är inte värt att kallas samhälle alls. Det är endast i hur du och vi möter våra medmänniskor vi kan visa vår medmänsklighet. På sistone har jag sett alldeles för mycket motmänsklighet.
Det här med medmänsklighet har blivit så märkligt. Vanlig hänsyn och respekt beskrivs som rena hjältedåden? Jag kan se en massa förklaringar och skeenden som ledde oss hit, men i stället för att förklara vill jag skriva något om hur jag önskar att vi vänder på det hela snart.

Om man inte är en medmänniska, så är man en motmänniska och jag är så innerligt trött på dessa egocentriska motmänniskor nu. Vi har hamnat i ett samhälle där ”sköt dig själv och skit i andra” har blivit norm. Halvsanningar och rena lögner får samma tyngd som fakta där de delas runt, runt i sociala medier.
Snälla medmänniskor, snälla media – Källkritik är ett fenomen jag önskar återupprätta.

Forskning visar gång på gång att alla (Ja, alla) får det bättre i ett samhälle med jämnare fördelning. Om vi räknar välstånd i hälsa och lycka i stället för i pengar visar det sig att ju mer vi delar lika, desto bättre mår vi allihopa. Ändå ökar klyftorna och politiskt beslut efter byråkratisk stelbenthet gör samhället kallare och kallare och vänder motmänniskor ifrån varandra, snarare än att föra medmänniskor samman.

Visst finns det ett tydligt motstånd mot den här förändringen i samhället också. Vi är många som är arga, upprörda och besvikna. Men en del vänder ilskan utåt på ett sätt som gör dem än mer fientliga, för de måste hitta någon att skylla på. Och de som får skulden blir ”de andra”. Några utanför ens egen sfär. Lättast är det då att peka på dem som är mest olika en själv. Och så ökar avståndet mellan ”vi och dem” ytterligare. Trots att det egentligen inte finns några vi och dem. Det finns bara vi.

Empati är nyckelordet.  

Nationsgränser är en mänsklig uppfinning. Pengar är en mänsklig uppfinning. Båda uppfinningarna skulle kunna användas till att dela upp ansvar, dela lika, hjälpa varandra… men både nationsgränser och pengar har blivit endast maktmedel och vi verkar ha glömt att de viktigaste enheterna i ekvationen är en planet (med begränsade resurser) och ett antal miljarder människor.

När pengar och ekonomi tog över som sanningsbärare i politiken och politikerna började ta hand om pengar och slutsummor i första hand och samhälle och människor i andra hand… ja då dog något som jag tror på: Politik. Ja, jag tycker inte det är det de håller på med längre, där på högsta nivå. De försöker vinna, mer än vad de försöker delta och politik handlar för mig i sista hand om att vinna makt… I första hand handlar politik för mig om att hitta konstruktiva lösningar mot ideologiskt ställda mål. Det innebär samarbete och kompromisser för att få något gjort och det kräver att man diskuterar de där målbilderna, snarare än att kasta löften om miljarder omkring sig samtidigt som man pekar finger mot sina politiska motståndare och säger att de är förlorare. Om politiken bara består av vinnare och förlorare, och inga politiker, så förlorar vi allihopa.
Snälla medmänniskor, snälla politiker – Politik är ett fenomen jag önskar återupprätta. 

Så vad har det här med medmänskligheten att göra? Jo, jag tror att den här vinnare- och förlorare-retoriken har fler sidor. Bland annat delar vi in oss i sådana grupperingar utifrån att det är sådana ord vi matas med för att förklara vår situation. Våra liv mäts i prestationer. Du är vad du lyckas med. Och det är ju inte sant! Jag har själv brottats med den här frågan inom mig själv och inte vågat tro att jag är bra nog förrän jag fått beröm för något jag gjort. Eller förrän jag kan lista framgångsfaktorer i mitt liv. Bocka av på checklistan: Make, villa, bil, hund… Men faan heller rent ut sagt. Hela idén är ju och ska vara att vi duger som vi är! Med olika förutsättningar och möjligheter är vi lika värda oavsett vad vi har eller vad vi gör. Och det är i det här jag känner att vi snubblat iväg alldeles för långt i vad det är att vara medmänniska.


Det ska räcka med att du är för att du ska vara medmänniska. Blir du behandlad som en sådan så kanske det leder till att du vill och gör en massa saker också. Om du är en medmänniska så brukar det betyda att du själv omvänder en massa motmänniskor till att vara med de också. Men det räcker med att vara människa (med- eller mot-) för att vara lika mycket värd. 

Kan du se en annan människa som bara en människa, eller värderar du den människan? Är det verkligen upp till dig att avgöra någon annans värde? Om vi i stället utgår ifrån att alla är lika värda och på det lägger vi till att vi alla mår bättre av om resurser, jobb, bostäder och välfärd fördelas mer lika… ja då tror jag att det leder till medmänsklighet.

(Ja det är valår. Och det är ett skrämmande valår. Så det kanske dyker upp lite brandtal i bloggen när andan faller på.)

29 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet! Gillade speciellt biten om halvsanningar och åsikter som får samma vikt som fakta och forskning i sociala medier.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det händer hela tiden... Ju lättare det blivit att få tag på riktig information, desto mindre intresse har vi visat den. vi har fokuserat på ordet "lätttillgängligt" i stället för "informationen". :(

      Radera
  3. Håller fullständigt med till sista punkt.

    SvaraRadera
  4. Ingen har uttryckt det bättre!

    SvaraRadera
  5. Eller hur!
    Att dessutom behöva lyssna på alla miljoner kr som de olika partierna ska finansiera/skatta/spara på olika offentliga verksamheter gör mig så trött.
    Jag vill veta hur partierna vill göra vårt samhälle till det bästa samhälle som finns - för alla.

    SvaraRadera
  6. Kickan3:35 em

    Du sätter fingret/texten mitt i prick.
    Är också så innerligt trött på egon och individualister och den obefintliga empatin för våra medmänniskor... vilket land man än kommer ifrån, var man än bor...
    John Lennons Imagine there's no country ... tyvärr fortfarande en utopi!!!

    Bra rutet VisaLisa

    SvaraRadera
  7. Så bra skrivet!!
    Tack för att du uttrycker det som du, jag och många fler med mig känner. Och att analysera hur vi skapat detta kalla samhälle är också intressant! Jag som närmar mig mitten av livet, har två rejält stabila ben att stå på. Men jag kan nästan få ångest när jag tänker på de yngre generationer som skall möta arbetsliv mm utifrån nutidens prestationsmått. Hur skall de gå för alla dem som inte är "perfekta" i samhällets ögon...?
    Nä, upp till kamp för medmänsklighet!!

    SvaraRadera
  8. John Biddle7:39 em

    Empati är nyckelordet. Helt rätt!
    Tack Visa Lisa, från John Biddle, landslös

    SvaraRadera
  9. Var har du dina valsedlar?

    Den här texten får inte bara stanna hemma hos dig på bloggen. Den behöver jättemånga läsa. Och sprida. Nu börjar jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja sprid den du om du tycker den ska spridas. Det tar jag som en stor komplimang!

      Radera
    2. Men du borde skicka in den till tidningarnas insändarsidor också!

      Radera
  10. LallaGunilla10:04 em

    Du skriver det så bra, det som också jag känner.

    En varmare värld.
    Så enkelt, så självklart, och ändå (tydligen) så oerhört svårt.

    SvaraRadera
  11. Jag röstar på dig!!
    Har jobbat med omsorg av några av dom svagaste i vårt samhälle hela mitt arbetsliv och sett hur resurserna minskat och attityderna hårdnat under årens lopp. Det verkar bara vara penningen som styr och girigheten breder ut sig. Men det finns ju trots allt så många människor som inte vill ha ett sådant samhälle. Ska vi verkligen inte, tillsammans, kunna ändra på detta??

    SvaraRadera
  12. Word, amen och väl rutet!

    SvaraRadera
  13. Anonym12:14 fm

    Klockrent! Tack, jag delar.
    / Dianne

    SvaraRadera
  14. Kan bara säga att jag håller med!/Anette i Ystad

    SvaraRadera
  15. Kattis10:39 em

    Tycker mycket om det du skrivet.

    SvaraRadera
  16. Är själv en så kallad politiker, men inte i majoritet. Politik är makt att förändra till något bättre, politik är inte att bara sitta på rumpan och förvalta ett uppdrag. Men det där med att bara sitta och förvalta i tron på att det är det väljarnas förtroende går ut på verkar vara en utbredd missuppfattning. Nu är det som du skriver valår och nu vill ingen som är rädda att förlora makten ta några politiska beslut som kan tyckas obekväma. Politik är makt att fega liksom att förändra!

    SvaraRadera