måndag 7 oktober 2013

stickade gåvor

- Kan du sticka en (valfritt plagg) till mig?
- Nej, men jag kan lära dig sticka. 

Det är så jag svarar. Varje gång. För jag vet, att så fort jag tar någon form av beställning slutar just det projektet att vara roligt på det sätt jag behöver att stickningen är. Ett dåligt samvete till är det sista jag behöver, så jag säger nej. Varje gång.

Det betyder inte att jag inte stickar presenter, men oftast fungerar det så att jag stickar nåt... som råkar passa någon annan. Inte bara i storlek, men säger sjalen att den är mosters, så är den det. Säger koftan att den vill bo hos mamma, så får den det. Skriker den nya mössan att den skulle passa på en vän, så skickas den till en vän. Ibland nästan mot min vilja.

Den grå koftan med skorstenskragen svek mig häromdagen. Den var skitsnygg på Mia, så den följde med henne hem. Jävla kofta. Jag försökte verkligen att jobba på vår relation, men de där axlarna ville inte sitta som den smäck de skulle, så jag drog och justerade och grejade, men det blev inte alldeles... bra. Jävla kofta. Som jag älskat den. Maska för maska i fårdoftande HLK-garnet. Dyrt var det också och jag hade liksom sparat till Fattigskogen för att faktiskt shoppa garn igen. Och favoritknapparna sitter i den också. Keramik. Gröna. Tur att jag har fler knappar, som jag kan ha på en ny grå kofta för... Mia slängde på sig den lite så där bara och den såg ut som om den alltid varit hennes, och då är den det. 

Hejdå koftan...

Jag tror inte det finns ett bättre sätt att förklara att jag stickar för stickningens skull. För avslappningen, för utmaningen, för kreativitetens, för garnets, för känslans, för detaljens skull, men väldigt sällan för det färdiga plagget i garderobens skull. Det finns inget finare än att själv ha gjort något fint, men det kan ibland bli ännu finare på någon annan även när man tänkt ha den själv.

Kanske börjar det här sättet att tänka om prylar att smitta av sig på mitt låg-konsumtions-rensnings-tänk om livet i övrigt. När jag rensar hemma hittar jag presenter. Då kan jag bli alldeles glad av en pryl jag inte ens vill ha kvar, för jag kan göra någon annan glad med den.

Fast nu vill jag verkligen ha en grå, assymetrisk kofta... som passar perfekt på mig.

18 kommentarer:

  1. Jätte snygg kovta, förstår att du saknar den,,,men du vart hittade du mönstrer älskar skorstenskragar...:-) Tack på förhand!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej keramikern! Det finns inget mönster... Jag improviserade den uppifrån och ner precis som jag ville ha den, men axeln passade inte perfekt :/

      Radera
  2. Känner igen det där. En lång halsduk flyttade hem till Lena i Höganäs i helgen, för den skulle ju bara det....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så det kan gå :D

      Radera
    2. Så det kan gå :D

      Radera
  3. Anonym8:15 fm

    Jag gör likadant. och det roligaste är att det blev en hel grupp tjejer som nu träffas ca.1 gång i månaden för att sticka. Bara för att jag tyckte att ni kan väl sticka själva! Roligt har vi också.
    Titti

    SvaraRadera
  4. Ja visst är det kul att ge bort det man stickat. Många blir förvånade att jag stickat till dem, men det är ju för mitt höga nöjes skull och blir till deras glädje.

    SvaraRadera
  5. Åh vilket bra svar! Det ska jag också börja med! Har hitills bara sagt att nej och hänvisat till att jag stickar för min egen skull (de få, små beställningsprojekt jag tidigare har tackat jag till blev, precis som du beskriver, mer press än glädje)

    Hoppas du hittar fram till din alldeles egna gråa kofta snart!

    SvaraRadera
  6. Anonym10:55 fm

    Tusen tack för att du sätter ord på vad jag själv känner för att sticka till andra. Det bara inte vill sig, men jag ger gärna bort det stickade till någon som inte har bett om det.

    Snälla - kan du skriva ner hur du gör den fina koftan, jag tror inte att jag är den enda som vill ha en grå kofta ;)
    Malena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är stor skillnad på att "berätta hur jag gjort" och att skriva ett mönster... Det är två helt olika processer för mig. Den här koftan stickade jag helt utan anteckningar och helt improviserad uppifrån och ner. Jag minns inte hur många jag lade upp, men jag testade mot en provlapp hur stor jag ville ha kragen. Sen rakt ner till axlarna och oket som jag gjorde i ett stycke med illusionen av isydd ärm... Sen satte jag ärm-maskorna åt sidan och formade kroppen i midjan. sen klockade jag den en aning med två ökningsvarv ca fem cm isär med 12-14 ökningar på varje ungefär. Till sist stickade jag korta varv över ryggstycket för att göra den längre bak... Det sista jag stickade var ärmarna. Så gjorde jag.

      Radera
    2. Tack för att du delar med dig! "berätta hur jag gjort" varianten + bild är ett alldeles utmärkt sätt att dela med sig av mönster på tycker jag!

      Radera
  7. Anonym2:34 em

    Ville bara säga att jag tycker mycket om vad du skriver. Det är så bra genomtänkt.

    SvaraRadera
  8. Anonym11:45 fm

    Håller fullständigt med! Om man stickar åt andra vill man för det första använda ett kvalitetsgarn för att få ett fint resultat. Garnet blir då ganska dyrt, vill man också ha lite betalt för arbetet kan en halsduk kosta 500 kr (då kanske timlönen blir 20 kr) och det tycker många är för mycket. På klädkedjorna kan en liknande halsduk kosta 149 kr. Jag har också börjat säga att jag kan visa hur man gör:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast för mig har det här ingenting med pengar att göra... Utan med känsla av måste jämfört med kreativitet.

      Radera
  9. I found your site very beautiful and distinguished too. Thank you for your good work and continue.

    SvaraRadera
  10. This blog is so nice to me. I will continue to come here again and again. Visit my link as well. Good luck
    jual obat aborsi
    cytotec obat penggugur kandungan

    SvaraRadera