tisdag 6 augusti 2013

trygghet

Något jag funderat på den här semestern är hur olika trygghet kan kännas. Vi har hälsat på hos olika sorters trygghet på vår resa, så jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag är en lite för nojig person. Det är vad jag arbetar med allra mest hos mig själv. Jag oroar mig. Jag är ofta tryggare med hur andra är än med hur jag själv är, vilket blir en lite ängslig tillvaro. Tobbe har en trygghet i sig själv helt naturligt och han har lärt mig mer än han vet om att hitta tryggheten inombords.

Han och jag har en annan sorts trygghet. Jag vet var jag har honom. Han vet var han har mig. Vi vet var vi har oss och det är tryggt och kärleksfullt. Så jag börjar semestern med att åka iväg - med tryggheten.

(Tobbe har gjort fina armband av paracord åt oss!)
(Och tack vare Tobbes fascination vid namnband, var det ingen tvekan om vilken familj det var som var på semester...) 
Att ha hund är att lära sig om en annan sorts trygghet. Inte ens jag kan noja över vad jag eventuellt betyder för min hund. Jag är viktig för Rolff och han visar det på alla möjliga sätt. Han speglar också min och Tobbes trygghet i att han visar ett alldeles särskilt sorts lugn, när jag och Tobbe är i närheten båda två. Min hund har också lärt mig mycket om vad trygghet är. Jag skrev redan i förra inlägget om hur Rolff kände sig trygg i tältet - en begränsad värld där jag och Tobbe också fanns.

På liknande sätt fungerar Rolffs hundbur. Den är hans lilla värld, och snarare än att känna sig instängd, slappnar han av där inne efter alla äventyr. När bilen öppnas efter en äventyrlig semesterdag skuttar Rolff ivrigt upp i sin bur - hemma. Trygg. Särskilt om jag och Tobbe också finns i bilen. Då snarkar det ofta från buren. Att begränsa antalet intryck. Att skapa sig en liten trygghet här och nu. Det lär jag mig av att leva med Rolff.

Men vi har hälsat på i andra sorters trygghet också. Hemma hos syssling Staffan i Hallstahammar lyckades vi inte ta en enda bild, men det var på många sätt ett fantastiskt besök. Syssling Carin har jag träffat i modern tid, men vi räknade ut att Staffan har jag inte träffat sedan jag var nio år. Hans barn har jag aldrig träffat och hans fru hade jag inget minne av från 23 år sedan... Men här kände vi oss verkligen välkomna. Hej släkten! Välkomna in! Förutom att jag delar blodsband med de här människorna och därmed minnen av personer och händelser, så visade det sig att vi hade massor av annat att prata om. Vi bjöds in i ett hem där det alltid funnits hundar, men framför allt förståelse för hundar. Det kom att handla mycket om hur det är att vara hundägare till olika sorters hundar och hundpersonligheter. En ny sorts trygghet - Delad kunskap och förståelse.

Deras hanhund stannade inne och deras tik fick hälsa på Rolff då båda hade koppel. Allt för att det skulle hållas lugnt och hanterbart. Det här betydde på intet sätt att någon av hundarna sågs som ett problem eller så, utan som olika personligheter, formade av erfarenheter som får vår hjälp att hantera verkligheten. Som ägare till en omplaceringshund som har med sig en del problem från sina första år är det en trygghet att prata om det med hundfolk som förstår. Många förstår mycket och alla kan se att Rolff är en älskling. Men att få prata om hur vi förstått att han fungerar, även de sidor hos honom som kan vara jobbiga, och få förståelse tillbaka är tryggt. Så tack för fikat syssling Carin och syssling Staffan med familj och TACK för en trygg stund med er! En liten fikastund på fyra timmar (!) som jag bär med mig som ett härligt minne.

Vi hälsade även på andra delar av släkten i Surahammar, men på ett annat vis. Här lade jag rosor på tre ställen på kyrkogården. Tryggheten här är sammanhang. Jag vet varifrån jag kommer. En del av mig kommer härifrån. Jag behöver inte undra som många gör. Jag vet mer än de flesta om hur dåtid blev till nutid i just mina släktled. Tryggt.

(Det här är min farfars föräldrar.) 
I minneslunden lade jag två rosor - en till farmor och en till farfar. Alldeles innan jag lade ner dem bad jag Tobbe skära av den ena rosen så den blev tydligt kortare än den andra. Farmor var kort och farfar lång. Så fick de en var.

Ett besök som skulle bli en fika, blev ett helt dygn. Vi hälsade på hos vänner utanför Falun. Här är tryggheten deras, men den är så självklar att man själv känner sig trygg i närheten av den. Ett välkomnande hem där man får glimtar av en vardag och vanor och ordningar, som är olik vår, men som känns självklar. Tack för besöket hos er härliga människor och tack för hur välkommen och delaktig man känner sig hos er!

Här finns det mesta. Hästar, Citroëner, får, höns, pool, studsmatta... Där har vi det! Det är en trygghet och något välkomnande att hamna hos någon som gjort tydliga val. "Det här gillar vi så vi satsar på det." Jag blir trygg runt andra människors passioner och kärlekar. Att se andra trivas med sina val. Och jag tror det är mycket sånt här. Den här familjen har gjort många val som innebär pyssel och sysslor och en plats på jorden och det märks att de trivs. Det ger en lite speciell sorts trygghet.







En annan liten, liten trygghet som jag försökt förklara för Tobbe den här semestern är det här med mular och nosar. Skillnaden mellan ivriga killing-läppar som letar godsaker i din handflata och den varma vindpusten från en lugn hästmule som låter dig klappa och mumla snälla ord. Eller Rolffs nos som buffat mig under hakan om nätterna i tältet. "Nu fryser jag i fotändan matte. Jag vill ligga sked med dig." Det krävs trygghet för att ge någon sin mjuka nos. Tillit. Vilja att komma nära. Som när jag borrar in näsan mot Tobbes hals i en kram och nästan somnar i nästa andetag för att det är som att komma hem. Det finns en särskild trygghet i nosar och mular.

Sen gjorde vi ytterligare ett hemma-hos-besök på semestern och det var hemma hos fina Dödergök. Vi skulle skjutsa henne till stickläger dagen efter och tog chansen att tjuvstarta lite hemma hos kvällen innan. Här fanns också den där "så här lever vi - välkommen"-tryggheten, som jag beskrev ovan. Vi satt runt en fantastisk middag och fick vara med om lite vardag. Här har jag i efterhand försökt förklara för mig själv varför det var magiskt att få se lite vardag på min semester...  Hur turbulent eller osäkert livet än må vara, så blir de där små sakerna som betyder "ett hem" trygghet. Rutiner, triviala små problem, nästan slentrianmässiga små ömhetsbetygelser, tvätt på tork, grus i hallen... Ett hem där man märker att någon trivs är tryggt. Ett hem där man trivs är liksom ramen för vardag. Dödergök och hennes familj har ett tryggt hem. Tack för det mysiga besöket stickmorsa!

Varför tog jag så lite bilder?!
Till slut en trygghet som jag nog alltid kommer att fundera på och undra över. Förtroende. Det finns människor som utstrålar det. Det finns människor man känner sig trygg hos. Jag har den stora lyckan att kalla flera sådana för vänner. Tack för tryggheten.

17 kommentarer:

  1. Du är så klok min vän! Kommit till så många insikter både om dig själv och samhället och hur det fungerar (och inte fungerar). Jag är stolt över att kalla dig vän!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du. Jag är minst lika stolt över dig!

      Radera
  2. Tack för ett helt underbart inlägg som säger så mycket

    SvaraRadera
  3. Vilken fin text, den ville jag läsa långsamt. Känner igen och håller med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jättetack! Och håll utkik Maria... snart dyker du upp i bloggen, för jag har minsann ett par skålar i min hylla nu... och jag önskar mig fler!

      Radera
  4. Så fint du beskriver livet. Är det inte tryggheten vi alla söker och försöker skapa på olika sätt. Ibland lyckas vi men inte alltid...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så! Men det gäller att göra skillnad på olika sorters trygghet, så att man kan vara nöjd i den trygghet man har och hittar utan att ständigt bara söka... Jag jobbar på det. :D

      Radera
  5. Så fint skrivet.

    SvaraRadera
  6. Anonym7:56 fm

    Du träffar mitt i prick! Och tårarna började rinna.
    Så klok du är, med redan en sån mogen insikt.
    Agneta

    SvaraRadera
  7. Anonym9:21 fm

    jag känner en trygghet när jag läser, så innerligt och hjärtligt, så mycket värme och kärlek /Marit (v-ås :))

    SvaraRadera
  8. Det är härligt att känna sig trygg - var och på vilket sätt det än är. Men nåt som är konstigt är att somliga som har en trygg plats, förmenar dem som inte har det att få känna trygghet.
    Jag tänker på alla som tar sig rätten att tycka att vissa grupper i samhället inte ska få känna sig trygga eller få ta del av vår svenska trygghet.
    Jag tänker på förföljda kvinnor och män, hbtq-människor, invandrare, judar, muslimer...ja listan kan tyvärr göras.
    Trygghet gör att jag vill dela med mig av den - precis som du, Lisa!
    Kraaaaaam

    SvaraRadera
    Svar
    1. MYCKET klokt och OJ vad jag håller med dig Ann!

      Radera
  9. OH, så bra skrivet.... Jag tror och hoppas att vi utstrålar den där "så här lever vi-välkommen" tryggheten du skriver om. Och att vi redan har lyckats återskapa den i vårt nya hem. Tänker även på ett annat inlägg du skrev om saker och att ha och inte ha... Det är många saker man kan vara utan, men jag lovar att det finns många konstiga saker man kan falla i gråt över att hitta igen...

    SvaraRadera