söndag 16 juni 2013

Mr Bean-san

Jag är på resa. Jag är i Grekland där jag ska vara på konferens i veckan. Idag flög jag hit, med byte i München. På planet mellan München och Aten satt jag snett bakom en japansk man som såg snällt leende ut hela tiden.

Om jag skulle ge mig på att med ord beskriva någon av sketcherna med Mr Bean, skulle humorn falla bort i ganska stora sjok mellan orden. Det går liksom inte att beskriva. Det är lite samma sak med den här japanske mannen, men jag tänker faktiskt försöka, för det är han värd.

Jag ser honom alltså snett bakifrån i två och en halv timme, och om dessa timmar är något att döma resten av hans liv efter, så hoppas jag att han har ett bra avtal på sin drulleförsäkring. Man ville liksom bara klappa honom på axeln och krama om honom, för han såg så snäll ut, men han var så drullig och fumlig att allt blev komiskt. Faktiskt.

Han var klädd i en jeansblå, tunn bomullskjorta. Till den ett par blanka, svarta träningsbyxor och ett par rejäla kängor. På huvudet en blå basebollkeps, som satt långt bak i nacken och som ramlade av när han lutade huvudet mot nackstödet. Och så hade han en sån där väska om halsen, så där som man har väskor om halsen när man blivit varnad för ficktjuvar på solsemestern. En liten skillnad var dock att han inte köpt någon särskild "ha om halsen-väska" på flygplatsen, utan han hade en fullstor messengerbag med lock om halsen. Locket på väskan hjälpte honom att välta ner allt han försökte ställa eller lägga på det nedfällbara bordet, på golvet. Vi var fyra medresenärer som någon gång under resan hjälpte honom att plocka upp saker från golvet. Övriga nedramlade saker tog han hand om själv. En gång var vi alla fyra tvungna att hjälpa till samtidigt. Jag återkommer till det.

När vi rest ungefär en kvart kom Mr Bean-san på att han behövde kolla något i sina resehandlingar. Han öppnade sin väska (och rev ner en tidning och en bok på golvet) och tog fram en zip-lock-påse i A4-storlek. Den var dubbelvikt och inuti den låg en ziplock-väska i A5-storlek. Han försökte nu vika ihop den tomma större påsen medan han höll i den mindre, ovanför sin öppna väska vars lock han liksom klämde fast mot bröstet med hakan. Till slut hade han fått ihop den större påsen och petade er den i väskan och kunde ägna sig åt innehållet i den mindre påsen. Det var en bunt A4-papper hopvikta och en penna. På ett av papperen fanns en karta och han verkade jämföra kartan med en lista - kanske ville han hitta sitt hotell i Aten. Nu hör det till saken att mannen var mycket närsynt, så för att titta på kartan behövde han glasögon, medan han läste listan utan glasögon, men med papperet nästan lutat mot nästippen. Han växlade mellan karta med glasögon och lista utan glasögon ett gäng gånger och lyckades tappa glasögonen en gång, peta sig i ögat med ett pappershörn medan han tog på sig glasögonen en annan gång och tappa papperen i knät nån gång också... Mitt i detta kom flygvärden och frågade om han ville ha mat. Nej, inte mat, men gärna vatten. Han fick brickan utan matlåda, men med vattenflaska, chokladbit, brödbit och en kopp för kaffet. Brödet hamnade på golvet och fick stanna där. Vattnet drack han i ett svep, men han stönade högljutt och irriterat när han spillde ner sin skjorta. Sen gav han sig på chokladen. Det var en liten Toblerone. En sån där lång, men liten, dryg decimeter, ganska smal. Han vände och vred på den lite och stoppade sedan hela chokladbiten i munnen.
Nu kom flygvärden igen och frågade om han ville ha kaffe eller te. Mannen med det nu lätt choklad-deformerade ansiktet pressade fram ett "Mfffffmm..." genom chokladen och fick kaffe. Som han drack en klunk av... Han sa "AH!" när han brände sig på tungan och spillde kaffe på skjortan när han ryckte till...

Nu började jag tycka synd om mannen, men nu följde en lite lugnare stund då han bara lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Innan vi kommit fram hade han även lyckats hälla ut en burk medicin på golvet som vi var flera som kravlade efter, och jag är tveksam till om han hittade alla piller. Stackarn.
Jag lämnade honom vid bagageutlämningen i Aten. Då stod han och hällde vatten från en vattenflaska och gnuggade på kaffefläckarna på sin skjorta... Stackars Mr Bean-san. Men han såg snäll ut.

6 kommentarer:

  1. Det är inte lätt att vara människa ibland, än mindre Mr Bean-san!

    Det låter verkligen som ett sånt tillfälle där man börjar undra om man egentligen är med i en inspelning av nån form av sketch eller så...

    vem vet, detta kke kan bli starten på din Japan-karriär?!)

    SvaraRadera
  2. Den historien gjorde min måndagmorgon lite roligare!
    Ha det så gott!

    SvaraRadera
  3. Ojojoj, jag skrattar så tårarna rinner... Hoppas att allt gick bra för Mr Bean-san sedan. :)

    SvaraRadera
  4. Haha, stackars människa! Hoppas han har någon slags livs-drulle-försäkring :p

    SvaraRadera
  5. Underbart! Tack Lisa för den beskrivningen, den gjorde min dag gladare!

    SvaraRadera
  6. If you are searching for the highest paying Bitcoin ad network, check out MellowAds.

    SvaraRadera