söndag 23 juni 2013

Konfemester

Jag har varit på konferens. På Skiathos.
Jag har presenterat ett paper om deltagande, planering och berättelser och det gick bra och jag har haft många intressanta möten och diskussioner med människor från hela världen. Det var inte vad jag väntat mig. Konferensen var inte helt igenom bra. Hotellet var märkligt. Men jag tänker inte skriva om konferensupplevelsen så mycket mer än så. Jag tänker skriva om Någon Annanstans igen och insikten om att vila ibland behöver överdrivas för att slå igenom.

Resan började med mitt livs första rättstavade boardingcard! Synd bara att det inte blev den första det stod mrs på också, men man kan inte alltid få allt.
 
Sedan blev det en hotellnatt på Atens flygplats, och det var väl inte överdrivet spännande, men jag måste visa dessertmenyn i hotellbaren. Jag satt och fnissade ordentligt för mig själv...
Hur som helst - HEJ Skiathos! 
Jag ville inte ta fram nån kamera i de märkligt långa korridorerna, de mörka konferenslokalerna eller hotellrummet med inredning från 1972, men poolområdet kändes bra. Jag hade landat och konferensen skulle inte börja förrän dagen därpå. 
Det första jag gjorde när jag fått mitt rum, var att se till att bli varm rätt igenom, liggande på en solstol vid poolen. Hotellet ligger högt och utsikten var ljuvlig.
Men jag flyttade snart ner till hotellets strand i stället. Här släppte stressen. Sand mellan tårna och vågskvalp. En stund jag inte väntat mig ha tid eller råd med på ett bra tag, men här låg jag och kände stressen rinna av mig. Två dagar innan jag skulle presentera på min första internationella konferens? Japp. Jag var förberedd. Inte nervös. Och där och då kunde jag vara bara där och då. Jag vet faktiskt inte när det hände senast och jag började förstå hur mycket min hjärna gått på högvarv och hur länge...
Jag har aldrig i mitt liv längtat efter den här sortens semester. Strandliv har bara gjort mig rastlös. Kanske var det här den perfekta kombinationen. Någon timmes strandpaus mellan jobbpass i en vecka? 

Skiathos har många stränder som är lite olika. Hotellets egen strand Maratha var smal, men fullbefolkad. Det gjorde dock att man fick sin egen lilla "parkeringsficka" strand där det kändes som en bit vattenrum också ingick. Som en egen liten remsa medelhavsstrand, cirka tre meter bred.
Alla blir gulligare i blommig klänning.
Konferensen pågick tisdag till fredag och jag satt mycket av tiden i dunkla konferensrum och lyssnade på olika strategier för hållbar stadsförändring från olika håll i världen. Men jag hann med nån timme här och nån timme där av tankepauser och nya intryck av andra slag också. Skiathos town är en mycket typisk grekisk turist-ö-tätort. En marina kantad av restauranger och souvenirbutiker, med liksom en "riktig" liten tätort klättrande på kullarna uppifrån kajkanten. 
Och som på de flesta grekiska öar har katterna förökat sig i gränderna och tigger mat av restauranggästerna. Den här lilla krabaten ville helst åka med på min fot och var på väg uppför mitt ben. 
Skalan i de här små orterna fascinerar mig. Man bygger för promenadtakt. De gator som tillåter bilar var smala och enkelriktade. Gatan övergick ofta till gränd, gränd till passage och gränsen mellan privat och offentligt var väldigt suddig. Trapporna ledde ibland till nästa gatunivå, ibland in i någons farstu... 
Ett träd som odlats, bundits och tuktats för att bli tak över ett litet torg. Sån omtanke om ett litet stadsrum som kändes både intimt och välkomnande.
En eftermiddag skolkade jag från konferensen helt. Vi var ett litet gäng som promenerade till norrsidan och Mandraki Beach. En helt annorlunda strand. Mer orörd. Större. Blåsigare. Men med klart vatten och vackra stenar att samla. Då det var en bit bort kändes det ännu längre bort från tankar som stressat mig. Faktum är att jag här, under en promenad i vattenkanten, plötsligt fick en sån där pärlrad av tankar och idéer att liksom lägga sig på en prydlig rad och bli till klarhet. Inte genom att fundera utan genom att släppa taget. Hur ska jag hitta det här sättet att släppa taget om det som oroar och stressar när jag är hemma? Det ska jag öva på, för nu vet jag att det går. 
Att Mandraki låg en bit från alla hotellen syntes och kändes på flera sätt. Färre människor. Ingen bakgrundsmusik (!) och en ombyteshytt från en sagobok. 
Varm sand mellan tårna kan vara bland det bästa jag vet bland sommarkänslor. Nästan som torpgräsmatta-på-semestern mellan tårna. 
Vi tog den långa vägen tillbaka från Mandraki. Det var väl inte riktigt meningen och vi hade inte förstått hur långt det var, men i efterhand är jag jätteglad för den här promenaden. Högt upp längs kanten, med underbar utsikt, i sen eftermiddagssol. Med lugn i sinnet och så där lagom varm inifrån och ut. 
Det här fotot är helt oredigerat. Blånande berg mot medelhavshorisont. Så vackert att man nästan blir rörd. 
Fredag morgon bestämde vi oss fyra stycken för att gå till en annan strand lite närmare. Banana Beach ligger inte långt borta. Det var jag och min kollega P och två kvinnor från Jordanien vi lärt känna under veckan. Klockan var 8 när vi lämnade hotellet och vi var först på den lilla stranden. Jag och P badade. En magisk stund på en härlig plats. Men stunden blev snart mer magisk. En av våra jordanska vänner hade tagit av sig skorna och stod i vattenbrynet och silade sand med tårna. "Like on TV" sa hon. Sen satte hon sig som på bilden och kände på sanden och tittade på horisonten. Det visade sig att vi var med första gången hon kände på havet. Någonsin. Första gången hon var på en sandstrand på riktigt. Någonsin. Det såg ut som på TV, men det kändes annorlunda, sa hon. Det kändes speciellt att få dela hennes upplevelse av något hon tydligt hade sett fram emot!
Här är ett litet panorama från hotellstranden Maratha. I bukten utanför vårt hotell låg ett stort kryssningsfartyg. Det ryktades att Emiren av Qatar var där på semester, men vi såg honom aldrig.
Han kanske också behövde semester. Jag behövde tydligen ännu mer Annanstans än jag trodde. Jag behövde värme och jag behövde nya infallsvinklar på mitt ämne. Jag behövde tänka nytt och jag behövde stunder av att inte tänka alls.

Konfemester. Det var precis vad jag behövde.



6 kommentarer:

  1. Du är alltid gullig Lisa, blommig klänning eller inte :) Är så glad för ditt Annanstans, låter som balsam för själen <3

    SvaraRadera
  2. Så härligt att du kunde koppla av så på din Konfemester!! Det är du värd!

    SvaraRadera
  3. Vad glad jag blir för din skull! Du var verkligen värd en konfemester! :D
    Kram <3

    SvaraRadera
  4. Vad skönt att du kunde slappna av och få vila hjärnan lite också!

    SvaraRadera
  5. Åh Skiathos... där var vi när jag väntade Vilja. De spelade in scener till Mamma Mia där också, det vet du va? :)

    SvaraRadera