Tour de Fleece

I samband med Tour de France (cykeltävlingen) anordnas en utmaning med andra snurrande hjul - Tour de Fleece - en spinnutmaning. Jag är med för första gången. Man väljer själv hur stor utmaning man vill ge sig och jag börjar med att jag ska försöka spinna mer, men utan att skada min axel igen/ mer. Det kräver korta pass, bra sittställning och lite vilja.

För det andra ska jag spinna klart min rödlila BFL från Easyknits så att spinnrocken är redo för annat. Jag har spunnit ca 30 gram av de 100 jag har idag, och det tycker jag är en god start. Om inte annat för att de första grammen handlade om att komma ihåg hur jag gjorde. Jag och Rose har blängt lite på varann ett tag, för hon tyckte mycket bättre om första flätan ull. Det tog lite lirkande innan hon tyckte lika bra om den här omgången. Men nu spinner hon så fint så.

Min stora utmaning kommer sedan när BFL-flätan är slut. Det blir att försöka spinna den svarta, sträva Hebridean-fleecen jag köpte på Unravel. Jag vet inte hur svårt det kan vara, men eftersom jag inte vet så verkar det vara en bra utmaning att prova. Tanken är att den bara ska spinnas som en singel, men jag vet ännu inte vad den här ganska sträva fibern vill bli stickad till... Det återstår att se.

Så nu kör vi! Touren har startat! 

SV höstprogram

Vuxenskolan Göteborgs kursprogram för hösten är ute, och här är de fyra kurser jag håller i:
- Dubbelstickning  10 nov (fm)
- Få ditt stickade plagg att passa med snygga ändringar  17 okt
- Sticka efter engelska mönster 10 nov (em)
- Stickning och internet 14 nov 

Frågor på det? Ställ dem i en kommentar :D

sjalpresent

Fina fina Dödergöken stickade en alldeles fenomenal sjal av restgarner jag skickade till henne i vintras... och så FICK JAG DEN!

Den är toppenfin och den ligger sådär mysigt över axlarna.
Jag tog klantigt nog inga egna bilder, så jag har snott dem från Göken.

TACK fina fina Dödergöken. Du är snällastastastast!

Konfemester

Jag har varit på konferens. På Skiathos.
Jag har presenterat ett paper om deltagande, planering och berättelser och det gick bra och jag har haft många intressanta möten och diskussioner med människor från hela världen. Det var inte vad jag väntat mig. Konferensen var inte helt igenom bra. Hotellet var märkligt. Men jag tänker inte skriva om konferensupplevelsen så mycket mer än så. Jag tänker skriva om Någon Annanstans igen och insikten om att vila ibland behöver överdrivas för att slå igenom.

Resan började med mitt livs första rättstavade boardingcard! Synd bara att det inte blev den första det stod mrs på också, men man kan inte alltid få allt.

 

Sedan blev det en hotellnatt på Atens flygplats, och det var väl inte överdrivet spännande, men jag måste visa dessertmenyn i hotellbaren. Jag satt och fnissade ordentligt för mig själv...

Hur som helst - HEJ Skiathos! 

Jag ville inte ta fram nån kamera i de märkligt långa korridorerna, de mörka konferenslokalerna eller hotellrummet med inredning från 1972, men poolområdet kändes bra. Jag hade landat och konferensen skulle inte börja förrän dagen därpå. 

Det första jag gjorde när jag fått mitt rum, var att se till att bli varm rätt igenom, liggande på en solstol vid poolen. Hotellet ligger högt och utsikten var ljuvlig.

Men jag flyttade snart ner till hotellets strand i stället. Här släppte stressen. Sand mellan tårna och vågskvalp. En stund jag inte väntat mig ha tid eller råd med på ett bra tag, men här låg jag och kände stressen rinna av mig. Två dagar innan jag skulle presentera på min första internationella konferens? Japp. Jag var förberedd. Inte nervös. Och där och då kunde jag vara bara där och då. Jag vet faktiskt inte när det hände senast och jag började förstå hur mycket min hjärna gått på högvarv och hur länge...

Jag har aldrig i mitt liv längtat efter den här sortens semester. Strandliv har bara gjort mig rastlös. Kanske var det här den perfekta kombinationen. Någon timmes strandpaus mellan jobbpass i en vecka? 

Skiathos har många stränder som är lite olika. Hotellets egen strand Maratha var smal, men fullbefolkad. Det gjorde dock att man fick sin egen lilla "parkeringsficka" strand där det kändes som en bit vattenrum också ingick. Som en egen liten remsa medelhavsstrand, cirka tre meter bred.

Alla blir gulligare i blommig klänning.

Konferensen pågick tisdag till fredag och jag satt mycket av tiden i dunkla konferensrum och lyssnade på olika strategier för hållbar stadsförändring från olika håll i världen. Men jag hann med nån timme här och nån timme där av tankepauser och nya intryck av andra slag också. Skiathos town är en mycket typisk grekisk turist-ö-tätort. En marina kantad av restauranger och souvenirbutiker, med liksom en "riktig" liten tätort klättrande på kullarna uppifrån kajkanten. 

Och som på de flesta grekiska öar har katterna förökat sig i gränderna och tigger mat av restauranggästerna. Den här lilla krabaten ville helst åka med på min fot och var på väg uppför mitt ben. 

Skalan i de här små orterna fascinerar mig. Man bygger för promenadtakt. De gator som tillåter bilar var smala och enkelriktade. Gatan övergick ofta till gränd, gränd till passage och gränsen mellan privat och offentligt var väldigt suddig. Trapporna ledde ibland till nästa gatunivå, ibland in i någons farstu... 

Ett träd som odlats, bundits och tuktats för att bli tak över ett litet torg. Sån omtanke om ett litet stadsrum som kändes både intimt och välkomnande.

En eftermiddag skolkade jag från konferensen helt. Vi var ett litet gäng som promenerade till norrsidan och Mandraki Beach. En helt annorlunda strand. Mer orörd. Större. Blåsigare. Men med klart vatten och vackra stenar att samla. Då det var en bit bort kändes det ännu längre bort från tankar som stressat mig. Faktum är att jag här, under en promenad i vattenkanten, plötsligt fick en sån där pärlrad av tankar och idéer att liksom lägga sig på en prydlig rad och bli till klarhet. Inte genom att fundera utan genom att släppa taget. Hur ska jag hitta det här sättet att släppa taget om det som oroar och stressar när jag är hemma? Det ska jag öva på, för nu vet jag att det går. 

Att Mandraki låg en bit från alla hotellen syntes och kändes på flera sätt. Färre människor. Ingen bakgrundsmusik (!) och en ombyteshytt från en sagobok. 

Varm sand mellan tårna kan vara bland det bästa jag vet bland sommarkänslor. Nästan som torpgräsmatta-på-semestern mellan tårna. 

Vi tog den långa vägen tillbaka från Mandraki. Det var väl inte riktigt meningen och vi hade inte förstått hur långt det var, men i efterhand är jag jätteglad för den här promenaden. Högt upp längs kanten, med underbar utsikt, i sen eftermiddagssol. Med lugn i sinnet och så där lagom varm inifrån och ut. 

Det här fotot är helt oredigerat. Blånande berg mot medelhavshorisont. Så vackert att man nästan blir rörd. 

Fredag morgon bestämde vi oss fyra stycken för att gå till en annan strand lite närmare. Banana Beach ligger inte långt borta. Det var jag och min kollega P och två kvinnor från Jordanien vi lärt känna under veckan. Klockan var 8 när vi lämnade hotellet och vi var först på den lilla stranden. Jag och P badade. En magisk stund på en härlig plats. Men stunden blev snart mer magisk. En av våra jordanska vänner hade tagit av sig skorna och stod i vattenbrynet och silade sand med tårna. "Like on TV" sa hon. Sen satte hon sig som på bilden och kände på sanden och tittade på horisonten. Det visade sig att vi var med första gången hon kände på havet. Någonsin. Första gången hon var på en sandstrand på riktigt. Någonsin. Det såg ut som på TV, men det kändes annorlunda, sa hon. Det kändes speciellt att få dela hennes upplevelse av något hon tydligt hade sett fram emot!

Här är ett litet panorama från hotellstranden Maratha. I bukten utanför vårt hotell låg ett stort kryssningsfartyg. Det ryktades att Emiren av Qatar var där på semester, men vi såg honom aldrig.

Han kanske också behövde semester. Jag behövde tydligen ännu mer Annanstans än jag trodde. Jag behövde värme och jag behövde nya infallsvinklar på mitt ämne. Jag behövde tänka nytt och jag behövde stunder av att inte tänka alls.

Konfemester. Det var precis vad jag behövde.

en helg i Halmstad

Jag åkte på stickmyshelg i Simlångsdalen utanför Halmstad. Det var inte riktigt som planerat då Ulrika som skulle hålla i trådarna fått reseförbud av läkarna. (Heja läkarna - faktiskt! Ulrika - Du måste ta hand om DIG och inte försöka göra "nästan" det som behövs. Så att du kan göra ALLT igen - sen.)
Det gjorde i alla fall att jag, men mycket god hjälp av Kerstin som kunde både deltagare och stället bättre än jag, fick vara stand-in för Ulrika fredag till lördag. "Hej allihop och välkomna! Här är ett kompendium, gör dig en namnbricka och uhm... ha trevligt!" Så. Klart.

Hotell och restaurang Simlångsdalen är en upplevelse. Till att börja med måste jag säga att föreståndarinnan är underbar. Hjärta, flexibilitet och service. Allt med ett leende! Om hon ser detta vill jag tacka av hela mitt hjärta för hur vi blev bemötta, med tanke på att det var lite rörigt med listor, tider och namn då arrangemanget hamnat mellan Ulrika och hennes stand-ins lite. Tack!

Men jag måste som arkitekt och intresserad av miljöer säga något om stället. Men jag vet inte riktigt hur jag ska säga och vad jag ska välja! Enligt säkra källor är det sig likt sedan minst 26 år tillbaka, men här finns alla (alla!) stilar representerade på ett och samma ställe. Stället har tydligen bytt ägare ett gäng gånger, och det får mig att undra om inte alla bidragit lite med något. Det gjorde mig både yr och inspirerad. Stället är konstigt, men på ett sätt som fick mig att le. Vårt rum hade "panel i bambu-imitation" (ja, jag kan inte förklara det bättre) på väggarna och i baren fanns såväl ett porträtt av kungen och Silvia som indiska elefanter... Men vem kan låta bli att älska dörren till damtoaletten? Självklart symboliseras damtoaletten av ett par platådojjor!

Jag nästan saknar den blå rosen på vårt handfat, men funderar fortfarande på varför vårt rum hade tre nyckelskåp/ nyckelkrokar uppsatta. (När jag skriver vi, så menar jag mig och Dödergök. Vi ses alldeles för sällan, jag och den här underbara människan, men när vi ses så är vi nära vänner. Jag är helt fantastiskt tacksam för dig Göken. Jag hoppas du vet det!)

Första kvällens middag startade lite i intervaller medan vi väntade på att de sista skulle anlända. Men väntetid är inga problem för stickerskor! Här syns Eva funderande, Lena skrattade och Carina stickande.

Efter middagen fick Kerstin göra oss alla avundsjuka och inspirerade av bilder och berättelser från hennes Kina-resa med föreningen Sticka. Uj uj uj vad man blev kashmirsugen...

Det fanns en terrass på hotellet. Det finns nog inget mysigare än ett helt gäng stickerskor som intar en bekväm plats med inspirerande alster. Man sätter sig mitt ibland dem och känner sig liksom som en del av definitionen av trivsel...


Lördag förmiddag höll jag kurs i dubbelstickning och vilken grupp ni var! Det gick undan och alla var igång och stickade för fullt... så med en timme kvar av kurstiden flyttade vi ut i solen och stickade vidare. Där klarade vi mest av följdfrågorna, men mest verkade vi njuta av sol och inspiration.
  
Tyvärr var jag tvungen att avvika efter lördag lunch då jag skulle resa vidare på söndagen. Men jag lämnade Halmstads-gänget i trygga händer, då Ulrikas fina syster Linda dykt upp för att ta över stand-in-andet för mig. Det betydde att från lördag lunch hade stick-gänget TVÅ garnbutiker att botanisera i. Både Lenas Garn OCH Garnstumpan hade dukat upp fantastiska bord med garner som det fyndades friskt i och många garnkarameller fann nya hem.

Jag lade upp till en experimentell grå rätstickad mojäng som jag hoppas kunna presentera så småningom (om länge) som något fantastiskt!

Mr Bean-san

Jag är på resa. Jag är i Grekland där jag ska vara på konferens i veckan. Idag flög jag hit, med byte i München. På planet mellan München och Aten satt jag snett bakom en japansk man som såg snällt leende ut hela tiden.

Om jag skulle ge mig på att med ord beskriva någon av sketcherna med Mr Bean, skulle humorn falla bort i ganska stora sjok mellan orden. Det går liksom inte att beskriva. Det är lite samma sak med den här japanske mannen, men jag tänker faktiskt försöka, för det är han värd.

Jag ser honom alltså snett bakifrån i två och en halv timme, och om dessa timmar är något att döma resten av hans liv efter, så hoppas jag att han har ett bra avtal på sin drulleförsäkring. Man ville liksom bara klappa honom på axeln och krama om honom, för han såg så snäll ut, men han var så drullig och fumlig att allt blev komiskt. Faktiskt.

Han var klädd i en jeansblå, tunn bomullskjorta. Till den ett par blanka, svarta träningsbyxor och ett par rejäla kängor. På huvudet en blå basebollkeps, som satt långt bak i nacken och som ramlade av när han lutade huvudet mot nackstödet. Och så hade han en sån där väska om halsen, så där som man har väskor om halsen när man blivit varnad för ficktjuvar på solsemestern. En liten skillnad var dock att han inte köpt någon särskild "ha om halsen-väska" på flygplatsen, utan han hade en fullstor messengerbag med lock om halsen. Locket på väskan hjälpte honom att välta ner allt han försökte ställa eller lägga på det nedfällbara bordet, på golvet. Vi var fyra medresenärer som någon gång under resan hjälpte honom att plocka upp saker från golvet. Övriga nedramlade saker tog han hand om själv. En gång var vi alla fyra tvungna att hjälpa till samtidigt. Jag återkommer till det.

När vi rest ungefär en kvart kom Mr Bean-san på att han behövde kolla något i sina resehandlingar. Han öppnade sin väska (och rev ner en tidning och en bok på golvet) och tog fram en zip-lock-påse i A4-storlek. Den var dubbelvikt och inuti den låg en ziplock-väska i A5-storlek. Han försökte nu vika ihop den tomma större påsen medan han höll i den mindre, ovanför sin öppna väska vars lock han liksom klämde fast mot bröstet med hakan. Till slut hade han fått ihop den större påsen och petade er den i väskan och kunde ägna sig åt innehållet i den mindre påsen. Det var en bunt A4-papper hopvikta och en penna. På ett av papperen fanns en karta och han verkade jämföra kartan med en lista - kanske ville han hitta sitt hotell i Aten. Nu hör det till saken att mannen var mycket närsynt, så för att titta på kartan behövde han glasögon, medan han läste listan utan glasögon, men med papperet nästan lutat mot nästippen. Han växlade mellan karta med glasögon och lista utan glasögon ett gäng gånger och lyckades tappa glasögonen en gång, peta sig i ögat med ett pappershörn medan han tog på sig glasögonen en annan gång och tappa papperen i knät nån gång också... Mitt i detta kom flygvärden och frågade om han ville ha mat. Nej, inte mat, men gärna vatten. Han fick brickan utan matlåda, men med vattenflaska, chokladbit, brödbit och en kopp för kaffet. Brödet hamnade på golvet och fick stanna där. Vattnet drack han i ett svep, men han stönade högljutt och irriterat när han spillde ner sin skjorta. Sen gav han sig på chokladen. Det var en liten Toblerone. En sån där lång, men liten, dryg decimeter, ganska smal. Han vände och vred på den lite och stoppade sedan hela chokladbiten i munnen.
Nu kom flygvärden igen och frågade om han ville ha kaffe eller te. Mannen med det nu lätt choklad-deformerade ansiktet pressade fram ett "Mfffffmm..." genom chokladen och fick kaffe. Som han drack en klunk av... Han sa "AH!" när han brände sig på tungan och spillde kaffe på skjortan när han ryckte till...

Nu började jag tycka synd om mannen, men nu följde en lite lugnare stund då han bara lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Innan vi kommit fram hade han även lyckats hälla ut en burk medicin på golvet som vi var flera som kravlade efter, och jag är tveksam till om han hittade alla piller. Stackarn.
Jag lämnade honom vid bagageutlämningen i Aten. Då stod han och hällde vatten från en vattenflaska och gnuggade på kaffefläckarna på sin skjorta... Stackars Mr Bean-san. Men han såg snäll ut.

en ny älskling

Jag har svurit över min lilla nystmaskin senaste året. Kuggar är slitna och maskinen hoppar och nystanen blir ojämna. Till slut gjorde jag slag i saken och köpte en ny. En skönhet. En stabil och vacker ljuvlighet. Välkommen hem älskling. Vi kommer att jobba bra ihop!

(Dessutom sitter veven på ett sätt så att det är lättare för min skadade axel att veva den. Hurra!) 

WWKIPD VKM

Ja, Världsstickardagen på Världskulturmuseet alltså.
Jag är lite sent ute, för det var i lördags, men jag har varit jättedålig på att blogga i veckan. Det har varit för mycket annat helt enkelt. Men vi hade en LJUVLIG dag i lördags! Det kom massor av stickerskor, och även om det inte var så många andra som såg oss, hade vi det underbart. Vädret var lite för fint för att andra skulle vilja gå på museum tror jag, men vi intog stora trappan och cafét på Världskulturmuseet och njöt av att handarbeta tillsammans!

Samtidigt fick vem som helst hänga upp sina stickade alster i vad som blev en underbar spontanutställning av stickat, som inte bara var den lilla ställningen nedan, utan garnarbetade alster hängde längs hela stora trappan och låg utspritt bland oss! Underbart inspirerande!

Det fanns en liten etikettverkstad om man ville märka det man ställde ut, med en liten lapp som berättade vem som gjort den, vilket garn man använt och vilket mönster det var till exempel...
Kolla Emmas hemsydda klänning i mitten! Så himla fin!

Bland de utställda alstren fanns den här krokade filten som drog mina ögon till sig flera gånger. Så himla härlig...

Och här hänger en jättefin Gratitude som någon gjort! 

Jag tog mest bild på stickningar och stickade händer för att kunna blogga allt om jag ville. Ser du en bild du är med på som du vill att jag ska ta bort, så säg till! Men min fokus fick mig också att upptäcka de stickade sockor som var på plats!

Här sitter Joanna och stickar...

...bredvid Jenny. Men jag fokuserade på Jennys gladgula stickning!

Tack för i år alla som kom! Jag hoppas på fler så här stora stickträffar i Göteborg! Det är så roligt!
Nu i helgen ska jag till Halmstad och sticka. Det ska också bli underbart!