lite tyst och trött

Det är lite tyst på bloggen. Jag fick frågan om vart mina självporträtt tog vägen, och vet ni, jag tar dem  fortfarande! Faktiskt. Men de hamnar oftast på instagram. Inte här. Det var ett jäkla jobb att faktiskt blogga dem, men min utmaning var till mig själv. Det handlar om att bli bekväm med mig och min självbild. Det är nyttigt på nåt vis.

Jag välkomnar ljuset och äter extra D-vitamin på läkares inrådan. Börjar känna igen mig själv. Hitta energi till lite mer än det allra nödvändigaste. Gör om lite i rummet det är tänkt att jag ska må bra i här hemma, men som på sistone bara känts som en hög med saker och dåligt samvete. Rens, rens. Röj, röj.

Jag avundas andra när jag är nere, men när jag mår mer som mig själv kallar jag det inspiration. Jag ser färgglada människor och i stället för "Den som ändå..." tänker jag "Jag ska också!" och väljer knallgröna tajts dagen efter. Jag har varit lite mer färgglad senaste veckan. Jag ser det lite som mitt eget vårtecken.

Men... jag verkade ju så glad och uppåt när du träffade mig? Ja, jag är bra på att samla energi när andra behöver den. Sämre på att samla den bara för mig själv. Om jag vågade visa dig att jag varit lite svag är du nog någon jag räknar som någon ganska nära. Ta det som en komplimang... om det går.