söndag 4 mars 2012

efternamn

Det här med att gifta sig... Vi gör om många traditioner så att det blir som vi vill. Men en del saker behöver man verkligen fundera på. Jag vill markera att jag gift mig, men att byta bort ett namn jag känner mig själv som är ju jättesvårt. Och varför ska jag markera men inte han? Dubbelnamn är krångligt, långt och inte alls vad jag vill ha. Kombinationen av våra namn skulle bli Åhlblad och nää, ingen av oss känner sig som en sån. Han vill inte byta. Jag vill inte riktigt byta heller. Ingen av oss vill heta dubbelnamn. Båda har sagt sig vilja markera att vi gifter oss. Kan man lägga till en initial bara? Verkade fånigt på nåt vis...
Det här är ju svårt!

29 kommentarer:

  1. Funderade över precis samma saker för 12 år sedan. För mej slutade det med dubbelnamn trots allt då både maken och jag har ovanliga namn.
    Fördelen med att vi båda har samma efternamn är att när vi fick barn blev det självklart vilket efternamn de skulle ha. Hade vi haft olika hade barnen kanske fått dubbelnamn? Eller jag vet faktiskt inte.
    Lycka till med bröllopsplanerna :)

    SvaraRadera
  2. Exakt så går våra diskussioner också hemma, tyvärr utan någon lösning. Säg till om ni lyckas hitta nån bra kompromiss!

    SvaraRadera
  3. Jag är jättenöjd över att jag böt efternamn. Mitt nya är mycket vackrare och ovanligare än det jag hette innan.
    Vi funderade också på om vi skulle byta till ett helt nytt gemensamt och vi tittade på gamla skumma släktnamn och nya crazynamn. (Mitt bästa förslag var Hjortronmyhr.)Men i slutändan kändes det självklart att byta.

    SvaraRadera
  4. Det är lite komplicerat. Egentligen behöver man en del tid för att verkligen komma in i det så att säga. Men det finns en hel del som blir enklare när man har samma namn. Man behöver inte förklara det på något vis, man kan adresseras "Fam. vaddetnublev", barnen får samma namn osv...
    Men man måste vänja sig vid det. Det var inte självklart att Åsa skulle byta namn heller i och med att hon också hade ett namn som kändes som om det ingav någon form av identitet. Åsas bror och hans fru bestämde sig för att behålla båda, men han har själv sagt att hade de gjort det något år senare så hade han hunnit tänka genom det och antagligen inte haft några som helst problem att byta själv. Han tyckte inte det var lika viktigt(för honom) att behålla namnet som att få samma på hela familjen.

    Men det är hur som helst skitsvårt att bestämma sig på så kort tid som det oftast blir när man väl kommit på att man ska snacka om det...

    SvaraRadera
  5. Många lägger tid på att rota fram ett namn från någons släkt och byter till det..det blir då ett namn som ingendera identifierar sig med till att börja med, men som sedan kan bli namnet på ens nya familj. Finns en viss bra symbolik i den metoden med. Det är inte ett helt dumt sätt.
    Åhlblad är inte det bästa alternativet där dock ;)
    Man kan omöjligt identifiera sig med något nytt efternamn sådär direkt, så det kommer kännas konstigt att byta namn hur man än gör, men man kommer tydligen in i det...har jag hört. ;)

    SvaraRadera
  6. Visst kan man väl behålla sina egna efternamn trots att man gifter sej...giftermålet är ju ändå något som bara berör parterna själv...om andra skulle ha åsikter så får väl det stå för dom.Jag är gift och ville behålla mitt efternamn och min man tog eget beslut om att oxå få mitt. Men om han velat behålla sitt efternamna så hade han fått det, vi har båda -sson namn. Vad ni än beslutar så gör ni det för eran egen skull!! Lycka till!! Kram sytanten

    SvaraRadera
  7. Håller helt med. Jag friade till min sambo på skottdagen. Jag vill inte heller byta bort mitt namn, men samtidigt vill jag ju som du säger, markera och dessutom heta samma som mina barn. Jag läste i en bröllopstidning nyss att man ju måste byta både pass och körkort när man bytte namn. Det hade jag inte tänkt på och jag fixade precis nytt pass och körkortet är också rätt nyuppdaterat. Jag är dessutom skitsnygg på den bilden...
    Minst sagt knivigt. Kanske de knivigaste i bröllopsplanerna. Men lycka till!

    SvaraRadera
  8. När jag och gubben gick till prästen för ca 24 år sen så hade jag bestämt mig(redan när jag var liten) att mitt efternamn skulle jag behålla. Beror på att min farfar gav sina barn sitt förnamn som efternamn och vi är inte många som heter så. Men samtidigt ville jag ha gubbens efternamn så jag har alltså dubbelnamn. Då var det inte så vanligt att männen tog kvinnans efternamn så den tanken fanns inte alls och jag ångrar lite att jag inte bad gubben ta dubbelnamn. När min yngste svåger gifte sig för 1,5 år sedan så tog han och hans fru hans mammas flicknamn till efternamn.
    Att lägga dit en extra bokstav tycker inte jag är fel för då markerar man ju en förändring i förhållandet.
    Ha en fortsatt skön söndag!!!

    SvaraRadera
  9. Min far och styvmor behöll sina egna efternamn när de gifte sig. Jag tog min mans efternamn. Hade ett vanligt son namn förut men nu lite annorlunda. Ni kan ju behålla era eller så kan ni välja eget. Har kompisar som valde helt nytt efternamn när de gifte sig. Lycka till i planeringen och funderingen :)

    SvaraRadera
  10. Hm, ja visst är det svårt... Jag bytte till min mans efternamn efter många funderingar och jag kom fram till att det var bra. Min identitet satt inte i namnet! Visst tog det en tid, men nu är jag jätteglad för att hela familjen har ett och samma namn. Det ger också identitet.

    Lycka till, vad ni än bestämmer!

    SvaraRadera
  11. Svåra saker det där med namn. När vi gifte oss för snart 18 år sedan kändes det bara självklart att ta makens efternamn. Vet inte egentligen varför, eftersom jag hade nog ett namn som var/är ovanligare. Tror det var för att hela familjen skulle heta samma, eftersom vi valt hans efternamn till dottern.
    Önskar er all lycka, oavsett vilket efternamn ni väljer.
    Kram, hoppas vi får möjlighet att ses snart! <3

    SvaraRadera
  12. Hej det är en klurig fråga som jag inte hann fundera på innan vi gifte oss, maken tog mitt namn. Vi har en son och maken tyckte aldrig om att vara pojk och heta Stake i efternamn. Hopppas ni kommer fram till en fin och bra lösning. Kram

    SvaraRadera
  13. Anonym10:01 em

    Jag har sagt till min sambo att jag vill att vi hittar på ett nytt gemmensamt efternamn om vi gifter oss. Anledningen är den att han har ett väldigt vanligt -sson efternamn och jag har sedan ett tidigare giftemål ett ovanligt efternamn. Jag är helt ensam i Sverige om min namnkombination. Innan det namnbytet blev av så hade även jag ett vanligt -sson efternamn och var då en av flera tusen bärare av den namnkombinationen. Efternamn är viktiga! Men för egen del så kanske jag tar det lite lättare än en del andra då jag är inne på mitt tredje. Mina föräldrar var ogifta när jag föddes så då fick jag min mors flicknamn, efter deras giftemål så fick hela familjen fars efternamn och sedan bytte jag högst frivilligt som vuxen till min numera exmakes.

    Lycka till i jakten på det som är rätt för er! Vem vet, kanske att ni vaknar upp en fin april-morgon och har fått bästa idén någonsin. :D

    /Caroline

    SvaraRadera
  14. Jag förstår funderingarna även om jag bytt efternamn många gånger. Första gången jag bytte efternamn var när jag gifte mig och jag hade länge velat byta bort mitt födelsenamn, så det passade bra. Sen bytte jag en gång för att jag ville ha ett dotter-namn och till sist bytte jag igen när jag gifte mig för att jag helt enkelt ville ha min mans namn. Det ska bli spännande att höra vad ni kommer fram till.

    SvaraRadera
  15. Lisa!
    Jag kunde inte tänka mig att byta efternamn, tycker det är fint och en viktig del av mig. Min blivande man kunde inte tänka sig att byta till mitt eftersom han då skulle låta som en dansbandsorkester. Så när vi gifte oss behöll vi våra namn. och tog det skämtsamma beslutet att flickorna i familjen heter Blom och killarna Gustavsson. Som tur är har vi fått flickor och det hela har löst sig smidigt.
    Med hej fr. Tant Kofta

    SvaraRadera
  16. Kan ni ta ett annat gemensamt namn -som inte är "någons"? En del av mina vänner har valt enligt principen "minst (forsknings)publikationer ;) När vi gifte oss ville inte jag byta, men maken bytte. För min del tyckte jag inte det spelade någon som helst roll om vi hette lika.

    SvaraRadera
  17. Kan du/ni inte hitta nåt som har med ert torp att göra

    SvaraRadera
  18. Åh så svårt.
    Jag bytte till Mannens namn, det kändes bra. Vet inte varför, men magropen sa att det var bra.
    hade jag haft ovanligare namn kanske vi tagit mitt.
    Har vänner som tog helt nytt namn, bägge bytte andra hittade fint gammalt släktnamn, som de bytte till.
    Känn efter vad som känns rätt. Man kan ju behålla sina "egna" namn, och skulle du eller han vilja ändra senare, kan det ju ske då.

    Lite konstigt är det att byta namn, men efter 7 år så, ja det känns bra. Lycka till med namntankarna

    SvaraRadera
  19. Jag hade inte en tanke på att jag inte skulle lämna mitt -son-namn till förmån för makens ovanliga. Och mitt då nya namn har varit jag hela tiden, nu 24 år snart.

    Enda problemet är att jag har bytt plats i "klasslistor". Och jag tittar fortfarande i den höjd där jag "borde" stå, lika konfunderad varje gång ...

    SvaraRadera
  20. Åh, vad jag känner igen dessa funderingar! Vi gifter oss nu i maj och förlovade oss för ett och ett halvt år sedan - hela denna tiden har vi funderat fram och tillbaka med efternamn. Från början sa fästmannen "Klart vi ska ha samma namn! Men JAG tänker inte byta!", men när jag påpekade att det är orättvist och att jag minsann inte tänker byta om det inte är ett alternativ för honom också, ändrade han sig (tack och lov ;)).

    För oss var det nödvändigt med gott om tid att bara gå och smaka på namnen, skriva för att se hur det ser ut. I januari kom fästmannen helt plötsligt hem och utbrast "Vi ska heta Zetterqvist!", som är min mammas namn och var ett av två namnalternativ - det andra hans nuvarande efternamn.

    Vi är båda musiker och identiferar oss/identifieras väldigt mycket med våra namn sedan flera år tillbaka, så det är klart att vi också är lite nervösa över hur "övergången" kommer att bli. Men trots allt så är ju folk i allmänhet inställda på att någon eller båda byter namn vid ett giftermål.

    Lycka till med funderingarna - ta er tid! Hur lång tid är det till bröllopet, förresten?

    SvaraRadera
  21. Många av oss har stått inför detta problem, har sett det som ett problem. Jag har ju ett unikt namn och är den enda människan i världen som är född med det efternamnet så det är viktigt i min identitetskänsla. Den tilltänkta maken hade ju också ett namn som inte tillhör Svenssonkategorin och dessutom tre barn som hade hans namn. Eftersom jag inte ville byta namn så kunde jag inte förvänta mig det av honom. Jag valde då att helt enkelt lägga till hans namn. För det är skillnad för mig att vara gift, stor skillnad. Jag har känt varenda minut att jag gjorde rätt men folk kallar mig mest för mitt gamla namn ändå. Nu har vi snart varit gifta i 4 år och det blir bara bättre med tiden.

    SvaraRadera
  22. Det är svårt med namn. För mig var det viktigare att vi hette samma än att jag behöll mitt namn. Jag bytte bort Bratthammar som är väldigt ovanligt mot Winell som inte är riktigt så ovanligt. Nu 2 år senare börjar jag äntligen känna att jag är en Winell. Och jag är glad att jag bytte. Hoppas ni hittar en bra lösning på namnproblemet!
    //Henrietta

    SvaraRadera
  23. sjusoverskan10:35 em

    Sonhustrun heter R-Johansson i efternamn, Ringström-Johansson blev för långt.

    SvaraRadera
  24. Carina6:07 em

    Jag hette Kärrman som flicka, gifte mig till först Jarenfors som är ett "taget" släkrnamn, skillde mig o behöll namnwt som jag blivit ett med o som dottern har. Gifte mig för sista gången o tog det för mig nya namnet Dencker OCH behöll det gamla en tid o släppte det sen. Nu är jag en Dencker. faktiskt helt ok alltihop.

    SvaraRadera