söndag 28 november 2010

världens bästa födelsedag

Jag är så alldeles förfärligt lycklig över vänner, kärlek och omtanke i mitt liv just nu, och sällan har det känts så tydligt som igår. Jag fyllde år, och det var länge sen jag fyllde år så ordentligt.

Firandet började på sätt och vis redan förra helgen med minisemester hemma hos min mamma i Stockholm. En välbehövlig vilohelg med god mat, fina muggar i present och tid med mamma som jag inte träffar ofta nog.

Igår väcktes jag halv fem på morgonen. Sambo skulle till jobbet och fick fira mig lite innan han åkte. Han sjöng och jag fick paket och som en extra skön present fick jag somna om sedan.
En av presenterna var fina, fina "Mumintrollet fyller år".
När jag så småningom vaknade ordentligt öppnade jag posten som ramlade in i fredags, samt mitt hemlispaket.
Wow.

Hemlispaketet innehöll tre växtfärgade ullhärvor och en bok om växtfärgning av garn! Lyx! TACK hemlis! Garnet är ljuvligt!
Fina Therese skickade mig en härva tunt, tunt silke-merino från T&K, och nästan som om de pratat ihop sig fick jag två silke-härvor och en rejäl Zauberball av fina Ulrika, för de matchade tjusigt. Älskade vännerna, vad jag är glad att jag har er!
Våran Monica skickade dessutom en annan sorts rikedom - torkade trattkantareller! En stor och välfylld ask! De ska få krydda såserna till vinterns lyxigaste middagar.

Sedan kom älskad Josse och vi åkte på loppis där jag fyndade lite som inte får vara med på kort idag. Det fick inte heller de prickiga silverörhängen jag fick av J och K. De blev genast favoriter och hängde i öronen hela födelsedagen!

Efter loppisutflykten dök Ida upp för en mysdag med prat, stickning och lyxig middag. Ida hade med sig en liten gummipenna till min nya iphone som gör att man kan använda sin touchscreen även med vantar på! Smart i dessa frusna tider. Och så hade hon med sig dessa:
Vackraste knapparna någonsin! Listan på "saker jag vill/ ska/ kanske någon gång ska sticka" slog en kullerbytta, för nu vill jag göra nåt att fästa dessa ljuvliga på!

Sen åt vi middag och drack gott vin till. Menyn såg ut så här:
Rådjursstek - skjutet, slaktat och lagat av älskad Sambo.
till detta en grönsaksgratäng jag tyvärr inte kunnat plocka direkt ur trädgården, men som jag lagat (Med nya Valio Smetana - Fantastisk produkt!).
Kantarellsås med svamp från svärföräldrarnas skog.
Vinbärsgelé med portvin gjord på egna växthusets druvor.
Till kaffet: Varma hallon, vispad grädde och mörk choklad.

I mailen låg en bild av fantastisk present som fadern försöker ordna frakt till... Så jag kommer att få ett paket till!

I morse när jag gick igenom alla hälsningar på Facebook golvades jag nästan! Så många snälla som klickat och grattat! Tack!

Jag är rik. Rena rama Krösus.
Tack älskade, älskade ni alla!

Pomatomudd.


Jag ville provsticka i Semilla från BC garn - garnet som alla som provat älskat! Så det är klart jag inte kunde låta bli. Två nystan smög med hem och ville bli nåt litet och tvåfärgat. Planen var en tvåfärgad mössa när jag fick se Kristins tvåfärgade Pomatomus-muddar... Jag experimenterade lite och gjorde lite fel, men det blev bra! En mudd är klar och den andra har jag hunnit halvvägs med.

Och garnet?

Jag älskar det! Om någon skulle tvinga mig att välja världens just nu fem mysigaste garner, skulle nog Semilla just nu kvala in någonstans på den listan.

(Bilden är tagen med min nya iphone-kompis.)

fredag 26 november 2010

Till min hemlis: Det har dunsat ner ett sånt paket också! Det är ett av paketen jag sparar till i morgon med att öppna... Om inte annat för att Sambo jobbar i morgon och jag vill ha så mycket födelsedag jag kan - ändå. Rapport om alla paket följer efter öppningsceremonierna.

jag är rik

Jag blir alldeles gråtigt lycklig av omtanke så här. Brevlådan bjöd på en hel hög omtanke idag. Jag gråter. Ni är så tokfina.
En del måste jag spara till imorgon, för det står på paketen att jag ska, men ett litet brunt kuvert som jag trodde var ett advents- eller julkort råkade jag slita upp en dag för tidigt... Och möttes av det här:
(Ja, jag fyller år i morgon)
Fina Kristina har gått kurs för mig och vi håller stickkontakt (ha ha!) via nätet framför allt. Den här ljuvliga människan är förutom stickerska en dedikerad scrap bookare, så jag vet hur mycket omtanke som ligger i ett sånt här kort! Och så alldeles jättesöta markörer till!
Tack söta fina bästa Kristina för omtanken!

Dessutom hade min nya bok kommit. Den är det så fint julgodis i så!
Idag är jag extra rik.
Min blogräknare står just nu på 101 101!
Ja, jag har hållit på länge, men ändå! HUNDRATUSEN!
Det här ska firas!

Jag ska lista ut nåt fiffigt och fira att ni underbara människor vill läsa vad lilla jag har för mig, tänker och stickar!

det är kallt


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 23 november 2010

Rätstickat

Kameran fick lämnas in igen, men inte innan jag förhört mig om alla följder och möjligheter framöver. Den är nu prioriterad och förhoppningsvis här och fungerande snarast. Men jag har en ny telefon, så även om det inte är den fotokvalitet jag vill kunna bjuda er så småningom men...

Jag stickar en Saroyan, men helt rätstickad fram till bladkanten. Garnet är Lavolds Silky Wool, en favorit, och tanken är att jag ska sticka en låååååååång stola snarare än "bara" en sjal" av det här. I kväll är den min vän under online-cafét som är inne på tolfte (!) veckan!

måndag 22 november 2010

en utmaning på fyra

Jag har utmanats av Linda. Då jag sitter och försöker formulera mig och behöver en liten tankepaus, så passar det bra att försöka komma på fyra saker om mig...












4 TVprogram jag inte missar: Det är svårt att säga, då jag tittar mycket lite på TV. Det är mer DVDer här hemma. Vi tittar på TVserie-samlingar ihop här hemma, och jag tittar gärna på Vem Vet Mest på SVTplay när jag vill ha en paus. TVserier jag gillat och gillar är dock Twin Peaks, Deadwood, True Blood och Criminal Minds.

4 saker jag gjort idag: Det är ju förmiddag, så jag har inte gjort så mycket ännu. Jag berättar i stället fyra saker jag gjorde igår: Jag åt mysig frukost med mamma och sambo med hundens huvud värmande mina tår. Jag hjälpte mamma koppla ihop iphone med itunes. Jag åkte från Stockholm till Göteborg efter en minisemester hemma hos mamma. Jag halkade i det nya snötäcket på gården när jag kom hem.

4 saker jag längtar efter: Advent, en helg med en vän och stickning, ett linneskåp, Michiels besök.

4 saker jag ogillar: Att jogga, hundspyor, prestige och jordnötter

Jag väljer att utmana de som tycker att de behöver en fyra minuter lång tankepaus.

söndag 21 november 2010

camera infracta


Det var en gång en kamera. En dröm om en digital systemkamera som jag skulle lära mig steg för steg och ta fantastiska bilder med. Jag köpte en Nikon D3000. Alla recensioner var positiva. Killen i butiken visade mig lite enkla knep. Allt verkade toppen. Kameran följde med mig hem.

"Motivet är för mörkt" sa kameran. Till allt. Även till strålande dagsljus. Autofokus visste inte kameran vad det var och när jag bad den tänka om (ändrade inställningar enligt konstens alla regler) sa kameran "Motivet är för mörkt". Igen. Och igen. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, och allt blev suddigt.

Till slut slog jag av alla inställningar och gjorde allt själv. Utan autofokus. Det innebar förvisso att jag fick klicka minst fem gånger per motiv för att förhoppningsvis få en skarp bild. En del av dessa bilder blev fantastiska, och drömmen om att en gång ha en fungerande kamera hölls vid liv i dessa glimtar av skärpa och hopp...

Så, alldeles för långt senare, men långt innan garantin gått ut också, tog jag mod till mig och gick tillbaka till butiken. "Den här fungerar inte" sa jag. "Får jag se?" sa killen i butiken och testklickade än hit, än dit. "Den här fungerar inte" sa han. Nä precis...
Så tog de kameran ifrån mig och sa att det skulle ta tre till fyra veckor. Det tog drygt fyra. Jag fick tillbaka kameran. Nu skulle drömmen bli sann.

I butiken visade en annan kille att autofokusen vred på saker av sig själv. Min kamera såg ut att ha vaknat. Men det störde mig när han sa att allt de hade gjort var att "ändra lite inställningar"... Och mycket riktigt. Nu fungerar autofokus - ibland - godtyckligt, och inte alltid så att det nödvändigtvis blir skarpt. Och "Motivet är för mörkt" sa kameran. Till allt. har vi hört den förut? Dessutom är nu alla bilder jag tar gryniga på nära håll.

Jag hatar min Nikon D3000, för den har hittills aldrig gjort som det sagts i alla manualer, instruktioner och introduktioner att den ska göra.

I morgon ska jag tillbaka till affären och kräva bättring. Önska mig lycka till för jag har massor att visa er! Stickningar, husdjur, torp och muggar... Men just nu - bara grynigt och mörkt.

måndag 15 november 2010

politik i stickbloggen

Idag har jag varit irriterad på mycket. Mest på respektlöshet och löpsedlar. Så jag tänkte göra något ovanligt för bloggen... Jag tänker skriva nåt lite politiskt. Jag gjorde det där omkring valet ni minns... Då jag också var lite arg och besviken. Det har inte gått över. Jag står fortfarande för vad jag tycker.

Så de senaste dagarnas kris inom socialdemokratin är ingen nyhet för mig. Jag har tyckt det har varit kris länge. Jag har tyckt att det jag ansett varit mitt parti har pratat bredvid, över eller förbi sina väljare ett längre tag. Många år faktiskt. Jag tänker här citera en av de tidningar vars löpsedlar jag hatat (igen) idag - Aftonbladet. I ledaren står idag:

"I grund och botten är socialdemokrati inte särskilt komplicerat: framtiden bygger man tillsammans, man hjälper den som är svag och varken människa eller natur är någon handelsvara. Många svenskar delar dessa värderingar. Varför är de inte socialdemokrater? Det är den konstruktiva frågan som kan ta partiet ur dess nuvarande kris."

Precis så. För mig som är uppvuxen med socialdemokrater i flera generationer har partiet och politik i stort alltid handlat om förändringar till det bättre, engagemang, solidaritet (Det är ett av de vackraste ord jag vet. Synd att många missbrukat det till oigenkännlighet) och vilja! De kretsar av socialdemokrater jag känner och identifierar mig med vill en massa saker. Ändå har partiet för många kommit att betyda stagnation, tristess, grått och fegt. Fan också. Det är inte min socialdemokrati.

Jag är glad att det nu pratas om förändring, men jag är rädd för takten vi lever i och mediadrevet - det verkar gå för fort. Samma personer som förde en valrörelse för ett parti som 30% av svenskarna röstade på säger nu att de gjorde fel, att de skulle ha sagt något annat, fört en annan politik - för bara två månader sedan... Vi pratar fortfarande om Sveriges största parti, även om man tappat. Vad inger det för förtroende om man inte kan stå för vad man säger? Nej, jag tror vi måste bromsa lite och tänka efter lite. Vad står vi för egentligen?

För mig handlar socialdemokrati om att hjälpas åt, och om ett samhällssystem som gör att även om du har fullt upp med att hjälpa dig själv, så hjälper du till ändå, efter din förmåga. Skatter handlar om att finansiera gemensamma satsningar på gemensamma saker. Politiker väljs efter förtroende av kongresser och val - inte av Aftonblads-rubriker och effektsökeri.

Sen finns det en massa sakfrågor vi kan diskutera. Samt decentralisering, storskalighet och annat. Jag tycker en hel massa saker om både sjukförsäkringar, bidragssystem, bostadspolitik och arbetslinjer... Men jag vill börja i grundvärderingarna och i ideologin där jag tror att socialdemokratin har många fler väljare på sin sida än vad som syntes i september.

Jag vill också ha en ny socialdemokrati. En som står för det den stod för - förändring och nytänkande genom solidaritet. Jag vill ta ett steg tillbaka för att ta ett steg framåt.

Och när vi ändå håller på - Kan vi inte ta tillbaka den gamla rosen också? Den var mycket finare!
Nytt nummer av Twist Collective är ute. Jag kan förstås inte låta bli att bläddra igenom det... Men jag blir inte så inspirerad som jag hade hoppats. Jag får bläddra igen i kväll, även om jag redan vet att jag Måste Sticka den där mössan.

lördag 13 november 2010

en sån där uppdatering

Jag har stickat. Två saker är klara men obloggade. Den ena är hemlig och den andra var hemlig men är det inte längre. Så här är den:
Jag stickade klart Rosamund's cardigan, och den skulle ha varit en present till en vän. Men när garnet dök upp var det en lila-färg som fick mig att tänka på en annan vän, och när plagget var klart tänkte jag fortfarande på henne. Så J fick den idag, dagen före hennes födelsedag, så det passade ju bra.

Jag bråkar fortfarande med min reparerade kamera, som verkar göra lite som den vill fortfarande. Jag har mycket kvar att lära vad gäller den, så kanske är det jag som är okunnig, men den vill inte autofokusera alls. Jo ibland. Utan att berätta varför...
Så ni får ursäkta bilderna. De är inte riktigt vad jag tänkt mig.

Igår började jag på en stickning till mig själv igen. Det var min tur igen och det blir en Brambles. I grönt förstås. Det är en ljuvlig stickning som är svår att lägga ifrån sig, så den är nog snart klar.
Och så har jag köpt nya tesilar. Bästa tesilen någonsin tror jag minsann.

torsdag 11 november 2010

Koster

Igår åkte jag ända till Koster. Det var inte så långt bort som man kan tro, men det var tillräckligt långt för att vara Någon Annan Stans. Tankar som suttit fast släppte, och det var vila att få sitta i någon annans kaos en stund. Jag hamnade i ett vackert hus där pannan hade gått sönder. Så medan rörmokare och grannar hjälptes åt med kaoset på nedervåningen, fick jag sitta i en fönstersmyg på en vacker övervåning, som även är ett litet arkitektkontor, och prata med en av de klokaste om just det jag behöver hitta fler som är kloka kring.
Det vackra huset var ett sånt där hus där man genast märker att någon trivs. Saker är noga utvalda, även när de är överallt!
Himlen var jämngrå och ljuset tråkigt, men vattnet, snäckorna, promenaden över ön och skymningen var lika vilsamt vackra för det.

Första gången jag såg Koster var alltså öarna täckta av snö. Men jag fick ändå chansen att trampa bland snäckskalen på stranden, mysa i en fönstersmyg, inspireras av någon klok och tänka flera tankar färdigt.
Nu försöker jag tänka vidare.

tisdag 9 november 2010

plöja humör

Idag föreläste jag om läsbarhet och presentationsteknik för masterstudenterna. Jag hade längtat efter att hålla just den här föreläsningen och det gick jättebra och de var nöjda... men...

Jag känner det inte. I vanliga fall brukar såna här boostar i jobbet smitta av sig på allt annat. Jag gör något där jag vet att jag gör skillnad och uppskattas, och så kan jag uppskatta mig själv lite extra också! Lite mer energi, lite mer sprutt på ekipaget och huj vad det går...

Men inte idag.
Jag har pyspunka.
Humöret pyser, tårna fryser, garnet trasslar och tankarna hänger upp sig på ord som inte, nej, aldrig och svårt.

Samtidigt är mycket så väldigt bra, så trots att känslan av otillräcklighet sitter djupare än "Det är nog bara höstvädret" och "Ryck upp dig du bara", så känner jag mig otypiskt, obehagligt gnällig i min ledsamhet.

Precis sån jag just skrev att jag inte vill vara.

Men det är inte gnäll. Det är en vilja till bättring. En vilja till lätthet. Ge mig en Större Röd Ballong! Jag vill bli Glad-are!

Så jag försöker rycka upp mig. Jag lovar. Jag är glad när jag får träffa dig, dig, dig och Dig! Och Dig! Jag är glad när jag är mitt uppe i något av allt som är bra. Men just nu är det som om plogen just varit framme och gjort djupa diken i myllan. Det är höga toppar och djupa dalar som ligger tätt, sida vid sida, i en ganska lerig humörs-åker.
"Det kanske bara är höstvädret ändå"
"Nu rycker jag upp mig"

onsdag 3 november 2010

moderiktigt ognälligt

Inte jag, utan en nära vän, råkade ut för en gnällkärring idag. Vännens frustrerade återberättande av gnällkärringens agerande väckte minnen av gnällkärringar (och inte minst gnällgubbar) som korsat min väg. Det är lätt att hänga upp sig på hur gnälligt det kan bli...

Det borde stå bland modetipsen i de glossiga tidskrifterna att "alla blir snygga om de klär på sig ett leende", och att "missunnsamhet verkligen inte klär någon".

Höstens modefärger inkluderar förutom grönt och lila, alla nyanser av hjälpsamhet, empati och livsglädje.

måndag 1 november 2010

ettårsdag

Ja må vi leva, ja må vi leva, ja må vi leva i torpet uti hundrade år!

Idag har vi bott i drömhuset i ett år. Det känns fortfarande som om jag hittat hem här.

Honey, I'm ho-ome!