fredag 19 februari 2010

kvadrupelsuccé och OS-terapi

Det är ett märkligt OS, för jag litar inte längre på någonting. I stället för att vara imponerad av planeringen, organisationen, storslagenheten, så har jag börjat utgå från att kurvor är feldoserade, staket felplacerade, banor felbyggda, skrällvinnare dopade, teknik trasig, bildproducenter dumma i huvudet (Skidskyttet! Hallå? Kan vi få se när de skjuter?!)...
Men det är fortfarande OS. Fantastiska prestationer, imponerande människor, bragder, medaljer, spänning...

Jag älskar OS.
Det gör inte min sambo.

Han har ett uppfriskande nytt perspektiv till det mesta, om han kan förmå sig att vila ögonen på TVskärmen en minut när det är tävlingar. Mannen vet inte skillnaden på slalom och storslalom. Han vet inte vem Pernilla Wiberg är och kan fortfarande skratta åt kombinationen skidor och gevär, så vi hittar glatt på nya kombinationssporter. Puckelmilen, rodelcross, störtcurling...

Den här morgonen tittade jag på Adrian Schultheiss konståkningsåk - och grät. Att göra sitt livs åk på OS. Ladda i fyra år för att göra det! Jag grät lite till. Showen, temat, tvångströjan, musikvalet... Bättre än alla andra! Jag grät lite till. Aftonbladet uppfann ordet kvadrupelsuccé.
Min kusin konstaterade i sin facebookstatus igår att hon är helt ointresserad av sport, men gråter till prestationer i OS. Det är något speciellt det här med fyra års väntan mellan loppen.

Och Anja. Ja, jag grät. Jag grät när hon var på väg mot silver i störtlopp. Jag skrek när hon kraschade. Jag grät när pappa Pärson konstaterade att "Hon kunn ha schlag ihjäl se". Jag grät när hon kom till start dagen efter. Jag grät när hon skrek av smärta medan hon åkte. Jag grät när hon gick i mål. Jag grät när hon tog ledningen efter slalomen. Jag grät när det såg ut som om hon skulle sluta fyra. Jag jublade åt Vonn när hon körde ur... Sen hade jag lite dåligt samvete för det. Och sen grät jag igen. Åt bronset. Bragden.
Jag blir verkligen alldeles tagen av OS-prestationer.

Sedan måste jag erkänna att jag helt sonika stjäl deltagarnas känslostormar för att lätta på mina egna ventiler. Allt det där jag stänger in - i stress, i oro, i vardagens små fadäser... - det släpper jag ut när Ferry dansar på prispallen. Eller när Ejeborg imiterar Stenmark. Eller när Helena Jonsson gråter.

Jag gråter av OS, men det är nyttig gråt. Så alla ni ointresserade ska veta att OS kan fungera som terapi, om man låter alla känslor spelen innehåller komma tillräckligt nära.

7 kommentarer:

  1. Tack för ett grymt referat! Har kollat in alla videosnuttar och Adrian var... Tja, jag kan inte ett skit om konståkning men jag satt och viftade med fötterna i takt till musiken och log hela tiden. Och Anja är grym, men det vet vi ju sedan tidigare.

    Lycka till med OS-stickningen! (Själv har jag kört fast)

    SvaraRadera
  2. Jag som mest gråter åt TVn när folk är snälla mot varandra fick ståpäls av Adrians åk!

    SvaraRadera
  3. ...men tack serru! jag grinar jag med. av massa anledningar. tror att jag skall titta på OS hela kvällen...

    SvaraRadera
  4. Du gör mig åter igen förbluffad över din fantastiska förmåga att uttrycka dig. Så vackert, så vackert...

    SvaraRadera
  5. Underbart referat! Jag skriver under på alltihop.

    SvaraRadera
  6. Jag såg inte Adrian, men även jag grät när jag såg Anjas åk. En sån jäkla fighter hon är, helt underbar! Och sen grät jag lite till när jag såg hur glad hon faktiskt var åt sitt brons.

    Jag tror, om jag inte missminner mig från min litteraturhistoria, att det kallas "katarsis", detta att man lever ut sina egna känslor genom tex teater, film eller som här, sportprestationer! :-) Tror det är grekiska...

    ha en bra helg!

    SvaraRadera
  7. Jag älskar konståkning. Herrarna och isdansen är mina favoriter. Jag rös big time när jag såg Adrian. Så fantastisk! Och precis som du skriver - att lyckas med det under OS - magiskt! Jag älskar också OS. Och att skratta och gråta med deltagarna gör ju det bara ännu bättre!!

    SvaraRadera