tisdag 9 december 2008

brev till Dova från Rolff

Hej Dova,

Hoppas du har det bra. Jag har det bra. Jag bor med Tobbe och Lisa nu och de är snälla mot mig. Jag har fått ett eget hörn i deras lyxiga soffa, och där kurar jag gärna ihop mig på min gröna filt, med huvudet på min fluffiga, randiga kudde.
Jag lär mig saker varje dag, och även om husse och matte kan vara stränga ibland, så vet jag att det är för mitt eget bästa. Jag blir inte riktigt lika stressad längre om jag inte förstår saker direkt, för jag vet att de kommer att försöka visa mig. De verkar ha koll.

Varje dag går vi på promenader i området där vi bor. Det är väl inte jättekul att gå i koppel hela tiden, och jag protesterar fortfarande ibland genom att gå dit jag vill, men egentligen har jag börjat lära mig att det inte är någon idé. Faktum är att ibland är det riktigt skönt att bara följa med och låta husse eller matte bestämma vilken väg, vilken fart… ja, allting.

De kallar mig Rolff nu för tiden, och jag känner mig riktigt okej med det namnet. Jag kan ju nästan säga det själv till och med. Matte säger att det låter som om jag säger ”Rolff” när jag nyser. Det var lite konstigt från början när de kallade mig Rolff, men eftersom jag fick godis när de ropade Rolff efter mig, var det inte svårt att börja lystra till det nya namnet.

De duschar mig ibland. Det är jätteäckligt, och jag protesterar så gott jag kan. Men eftersom de inte ger sig förrän jag är helt blöt och inlöddrad så brukar jag numera mest stå ut tills det är över, och sen blir det ju desto mysigare att bli torkad med den stora handduken efteråt i stället.

Matte säger att hon ska gå på kurs med mig, så att jag kan få lite skolkamrater. Jag har fått hälsa på några tjejhundar som vi bor granne med, men matte är rädd att jag är för mycket bråkstake för att få hälsa på killarna. Därför behöver jag gå i skolan och lära mig vara snäll mot killar också säger matte. Så jag blir en riktig ”jänntleman” (Vet du vad det är?) säger hon. Det ska bli roligt.
Ingen av granntjejerna är som du Dova förstås, men det finns ett par tikar som verkar rätt schyssta.

Ibland åker vi upp till Gamlegården (Du vet där vi var med Pernilla) och där får jag träffa Kajsa och springa lös i skogen. Det är riktigt, riktigt roligt. För att komma dit måste man åka bil jättelångt, men jag har övat, och nu är jag inte ett dugg nervös för att åka bil. Jag kan till och med somna på mattes fötter medan vi åker. Det skumpar lite och jag hatar farthinder, men det går ganska bra ändå.

Jag hatar fortfarande att vara ensam, så när husse eller matte är hemma ser jag till att de är med mig hela tiden. De har inte en chans att komma undan. Det bästa är när de sitter bredvid min filt i soffan, för då kan man få somna i deras knä medan de kliar på mig och det är nog det bästa jag vet…
Det är inte så mycket jag behöver vara ensam, för de gör så gott de kan för att jag ska slippa bli så nervös, men ibland försvinner de ett tag. Jag tror fortfarande att de ska lämna mig för evigt och att jag ska behöva flytta igen, så jag blir fortfarande lite galen av glädje när de kommer hem igen. Det tar nog ett tag innan jag slutar vara så rädd för just ensamhet tyvärr.

Du vet hur tvåbeningarna alltid säger ord ett i taget när de pratar med oss? Jag tror jag har börjat förstå några av orden. ”Sitt” kunde jag redan – det betyder att de vill att jag ska nudda marken med rumpan. Ibland säger Matte ”sitt – stanna” och då ska jag ha rumpan i backen en lite längre stund. En gång sa husse ”Sitt!” flera gånger i rad, men just då tittade jag på en tik som gick förbi, så jag brydde mig inte om honom. Då blev husse arg och ropade ”men plantera arslet!” och det förstod jag inte alls, men jag gissade att det var lite som ”sitt”, så jag satte mig.

Nu vet jag även vad ”Ligg” betyder. Jag hade mina aningar redan innan, men nu är jag helt säker. Dessutom har matte lärt mig att rulla över på rygg när hon säger ”rulla”. Det är rätt smart av henne, för hon leker den leken med mig när vi kommer in från promenader i regnet, och sen torkar hon mig på magen med handduken och det är jättemysigt.
De är ganska smarta, för medan de visar och förklarar vad man ska göra när de pratar med en så får jag godis. Ja, jag vet – jag är så lättköpt, men det är så himla gott med godis att det är värt att bli lurad för. Jag kanske lär mig nåt mer av bara farten, bara för att de viftar med de där små godisarna…

Nu vattnas det i munnen på mig, så jag går och dricker vatten i stället!

Vi hörs Dova!
stor slick-puss från Rolff

3 kommentarer:

  1. Hahaha! Så roligt att få veta ungefär hur Rolff tänker och hur han har det. Jag fnissade lite när jag läste "men plantera arslet!" Hehe

    SvaraRadera
  2. Vilken gosigt brev! Jag blev alldeles tårögd! Gillar lyckliga "slut" - fast i det här fallet är det ju en början! :)
    Underbart att Rolff har så smarta "föräldrar"!
    Kram till hela familjen!

    SvaraRadera
  3. Heh, jag kan höra Tobbe skrika "men plantera arslet!". Er lille vovve har en sådan söt pussenäsa att man blir alldeles tokig!

    SvaraRadera