fredag 12 september 2008

gåtan


Vad är det som blir större ju mer man tar bort?
Svar: ett hål

Den här veckan påminns jag om gammal sorg, blandar den med ny sorg och fortsätter bygga på i ett hål av oro som gnager i maggropen. Även små saker som dyker upp naggar i kanten på det befintliga hålet, och även småsorger påminner om avgrunden.

Det är lite jobbigt nu. Jag sitter lite fast. Hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte betala hyran i ryggdunkar och komplimanger. Hur mycket de än berättar för mig hur bra jag är, räcker det inte för att överleva när plånboken är tom.
Jag letar trygghet. Det känns som om det är nära. Det känns som om jag vet vad jag är värd, vilket bara gör det än mer frustrerande att just nu inte få nåt för mödan.

Samtidigt rusar världen omkring mig. Många som lever livet som allra mest intensivt, medan det känns som om jag bara ligger i dragläge och väntar på att få släppa på bromsen...
Vänner blir föräldrar, vänner skaffar hus, vänner har fått nytt jobb...
Och det är jobbigt att ha sån bergochdalbana i maggropen, för det har varit så mycket glädje på sistone, men för andras skull. Andras glädje, egen sorg. Och det är klart att det är jobbigt i längden.

Men några bitar har ju fallit på plats trots allt, och jag kan ta spjärn i en trygghet som saknades förra gången världen höll på att rämna. Kanske är det just därför jag verkligen tror att det kommer att ordna sig, även om jag just nu har lite svårt att se hur.

Ett steg i taget, eller hur?

6 kommentarer:

  1. Dunoir6:16 em

    Just hold on. Jag vet att du kommer klara det.

    SvaraRadera
  2. Å Lisa, jag vill skriva så bra saker till dig men jag bara suddar bort allt för det känns så futtigt. Jag känner med dig och är arg för din skull- när jag förstod att jobbet inte blev ditt till exempel.
    Men, som du och andra känner på sig: du kommer att klara det. Du är bara sån, det känns. Kram!

    Förresten så tror jag att vi måste ha en Högsbo Stickbloggers-träff snart. Eller hur?

    SvaraRadera
  3. den livssituation du befinner dig är svår, och jag hoppas att den trygghet du så innerligt behöver väntar bakom hörnet!

    Enda sättet jag vet att hanera rädslan och oron på är att prata om den - att berätta om den för andra, då minskar den med tiden och blir hanterbar, även om plånboken är tom, och jobbet man hoppas på går till någon annan. Rätt vad det är så har man jobbet man drömmer om, och en full plånbok, och då kan man vara den som orkar lyssna på andra när dom har det svårt:)

    SvaraRadera
  4. Tack! Vad fina ni är!

    SvaraRadera