måndag 10 september 2007

han gick i 8a


Jag minns ofta tonåren som en tid då känslorna låg ovanpå. Mycket var hemligt, men syntes tydligt utanpå utan att vi förstod det då. Kärlek satt i huden och i maggropen. Objektet för ens kärlek var magiskt. En glimt i skol-korridoren kunde väcka en hel fjärilssvärm i magen. På något sätt minns jag den tiden som en tid då jag kände mer och analyserade mindre.

Ibland saknar jag intensiteten i tonårens pirrande förälskelser. Ibland är jag glad att slippa dem. Anledningen att jag plitar ner det här nu är för att ett spöke från mitt förflutna har dykt upp. Det är himla roligt faktiskt.

Som så många andra finns jag på Facebook, och där i raderna av namn och ansikten hittade jag ”den första som gjorde ont”. Den här människan var hela min värld när jag gick i sjunde klass. Jag var tretton år den våren. Jag kan nog fortfarande teckna från minnet hur han sitter på fotot i skolkatalogen. Till och med ansiktsuttrycket i det fotot minns jag. Samtidigt som jag inte har en aning om vem som satt bredvid. Det här är pojken som fick mina öron att ringa hela lektioner genom att säga hej. Vem vet hur många tyska glosor jag missade att lära mig, bara för att jag sett hans leende rasten innan? Hans namn stod klottrat överallt i mina block och böcker. Ibland satte jag mitt förnamn före hans efternamn.

Vi bodde i en småstad. En stad där man som tonåring inte betedde sig hur som helst. En stad där skvaller inte var skvaller utan en blandning mellan underrättelsetjänst och direkt kommunikation. Vem du sa saker till, hur du sade det och vilka du räknade med skulle få höra det i andra hand var hela våra liv. Jag fixade det inte utan var ofta miffot som sa saker rakt ut, när alla så väl visste att man inte gjorde så. Varför? Ingen aning.

Så jag sa det till honom. Jag sa hur det kändes att se honom. Hur magen knep när han sa hej. Hur en hel dag fladdrade för att vi pratat på morgonrasten. Vi ringdes ett par gånger och pratade i timmar. Jag var så kär, så kär att hela huden kittlade.
Till slut sa jag även att vänskap inte räckte. Att jag ville mer. Hans blick blev fundersam och allvarlig och han sa att han måste tänka på det. I en vecka tänkte han. En smärtsam vecka där allt jag såg i korridoren var hans bakhuvud när han försvann bort. Han undvek mig, ända till lördagens disco på vanliga stället.

Jag stod utanför kiosken medan bästisen köpte lakritspatroner för en krona styck. Då kom han gående mellan borden. Jag visste att han sett mig. Att han var på väg mot mig. Men hans blick var fortfarande någon annanstans, hela vägen till där jag stod, och jag visste vad som skulle komma.

Han tog båda mina händer. Det minns jag mest. Det var också något man inte gjorde i den lilla staden och jag darrade, darrade, darrade där jag stod. Jag minns konstigt nog inte orden. Ingenting av vad han sa. Men han sa att det var vänskap eller ingenting, och jag minns att orden var vänliga. ”Jag tror vi ska nöja oss med att vara vänner…” tror jag att han kanske sa. Det hade tagit honom en vecka att komma fram till det. Kanske är det först nu jag fått reda på hur han tänkte den veckan. Jag gick hem. I tårar. Utan lakritspatroner. Och mina händer och underarmar brände där han hållit i mig.

Idag kan vi skratta åt minnena. Idag kan vi säga allt man inte vågade säga då. Han var den första som gjorde ont och därför kan vi kanske bli vänner nu?

Det har varit omtumlande dagar för den här lilla bloggaren. Många nya människor och några gamla som åter kliver in i mitt liv. Och för första gången på länge står jag med öppna armar och vill leva så mycket jag bara kan igen.

2 kommentarer:

  1. åh vad jag känner igen hela facebook-rör-om-i-mitt-liv-känslan.

    Och vilken, märkligt nog, härlig berättelse. Naket. Så var det ju. Man var 14 och helt olika -och ändå så lika...

    SvaraRadera
  2. Oj, där rasslade tiden tillbaka 27 år ungefär! Precis som det gjorde på klassträffen. Jag funderar på om känslor man har haft på något sätt konserverats och bara ligger och väntar på att få en chans att ploppa upp och vifta med näven igen. Facebook är raka spåret till dåtiden - mer än att hitta nya vänner tror jag.

    SvaraRadera