tisdag 27 februari 2007

ett ögonblick

Jag gick nedför Avenyn igår och fann mig själv mitt i. Mitt i ett av alla de ögonblick som historier är vävda av ni vet. En sån där bild, där det händer lite för mycket för att man riktigt ska tro på att allt händer där och då. Följande scen utspelade sig under kanske en minut. Inget är överdrivet, tillagt eller ens tillrättalagt.

Det slår om till röd gubbe. Paret brevid mig faller från sista steget mot trottoarkanten direkt in i en eldig kyss. Människorna omkring mig stannar alla upp en aning och reagerar på kärleksmötet. Några med en avundsjuk suck, någon med en äcklad min, men när mannen i den röda kappan och hatten ler mot de unga förälskade bestämmer sig alla runt omkring för att kyssar på gatan är gulligt. Den lilla klungan jag står i som väntar på grön gubbe fnissar nästan högt när alla ler samtidigt. Gubben blir grön. Den unge mannen famnar sin flicka allt hårdare och säger "Äh, vi väntar en till!" och de kysser vidare. Vi är tre stycken som skrattar till högt och flickan som blir kysst, fnittrar mot sin älskades läppar.

Från andra sidan gatan kommer en flicka med en kontrabas-låda. Instrumentet går på hjul, men det ser ändå rätt otympligt ut. Liten flicka, stort instrument blir en ganska komisk liten scen, särskilt när hon plöjer motströms genom en grupp leende fotgängare som vi. Mannen i den röda kappan tar ett par danssteg runt henne och hon frågar spontant "Vilken melodi dansar du till?" Mannen stannar upp på refugen mitt i gatan, vänder sig efter henne och ropar "LIVET!" så att säkert femtio personer längs med gatan vänder på huvudet och undrar var "LIVET!" kom ifrån?

En annan man i kappa, men den här gången en brun, cyklar förbi och ler. Han trampar glatt med långa smala ben och har lurar i öronen, och jag tror han ler åt något som just berättades i hans öra. Hans grönrutiga halsduk fladdrar bakom honom och jag tänker farliga tankar om halsdukar som fastnar i cykelhjul, skidliftar eller bakhjul på cabriolet-bilar (Ni har väl hört historien om Isadora Duncan?). Bakom honom cyklar hans motsats på en tung och gammal damcykel. Hon som cyklar är också en tung och gammal dam. Hon har det jobbigt. Den blå och smutsiga jackan är för liten. Mössan är för stor. Håret är svettigt och konditionen inte den bästa. Pustande och flåsande tar hon sig förbi mig, och hon har missat varenda leende vi bjudit henne på i korsningen den senaste minuten. Hon är arg. Kanske är hon arg på alla träningspass hon missat att gå på. Eller arg på bidragen som inte räcker till en ny vinterjacka. Arg på snömodden som gör hennes jobbiga cykeltur än jobbigare. Och så får hon syn på det förälskade paret...
Hon fnyser. Hon är arg på ungdomarnas kärlek, för den är inte hennes. Det blev en ilska för mycket för henne, så hon kliver av sin cykel och leder den i stället. Stackars tanten som missade Det Gemensamma Leendet och "LIVET!".

Om någon annan var med om samma lilla historia igår, och skriver om den någon annanstans så är jag "hon med den gröna kappan och den stora röda sjalen". Ibland berättar vardagen små historier med många poänger och punchlines, men jag ska försöka komma ihåg att varenda minut är en liten anekdot om man vill. Man måste inte ha kontrabaslådor på hjul och män i röda kappor för att berätta en historia, men de hjälper.

4 kommentarer:

  1. vajlan10:19 fm

    rart! får mig att tänka på din tåghistoria o le lite till, fast jag eg inte minns den så bra.. :)

    SvaraRadera
  2. Säg mig vännen, har du läst Raymond Queneaus "Stilövningar"? Rekommenderas varmt!

    SvaraRadera
  3. Igår, inne på 7-eleven, under mitt snabba besök ut på internet från deras dator, så kom det en duva spatserandes mellan mina fötter. Han hukade sig ner och trodde att han blev osynlig, men jag såg honom och frågade om han verkligen fick vara där inne. Då smög han iväg. Små försiktiga, alldeles tysta steg tog honom bakom en skärm och utanför mitt synfält. Men när jag var på väg ut genom dörren så var han där igen. Under elementet, pickandes efter smulor av semlor och korvbröd. Och han tittade upp på mig med bedjande ögon som sa "du skvallrar väl inte?" Och det är klart att jag inte skvallrade. Jag log tillbaka och önskade herr Duva lycka till. Men bosätter han sig i min balkonglåda i vår så har han ingen nåd att vänta. Varken där eller på 7-eleven. Förhoppningsvis sitter han nu på den plats där jag satt då vi sågs senast och får syn på denna varning - eller är det någon som kan säga det till honom om ni råkas?

    SvaraRadera