måndag 4 september 2006

vägen hem

Ibland är vägen hem bästa stunden på dagen. En stunds lugn och ro innan läggdags, på en buss eller spårvagn. I en väntkur eller i ösregnet. Det kan vara en stunds meditation för mig. Men inte idag.

Idag började det med väntan på en hållplats, där jag snart fick sällskap av tre välutbildade unga flickor som pratade politik inför valet. Jag är redan ganska less på politik inför valet, då jag tycker det handlar mer om reklamkampanjer än om faktiska förändringar av samhället. Men de här unga damernas samtal höll på att driva mig till vansinne:
-Jag ska rösta på FI!
-Varför då? De är så dåligt pålästa... tycker jag... det verkar som... när jag hörde en...
-Jag litar på Gudrun.
-Ja, hon är bra. Och så är Karin Jämtin bra, och Margot, fast hon är i Bryssel, och så Maria Wetterstrand och så hon Birgitta folkpartisten är bra. Men det är fan alla bra politiker som finns.
-Ja alla gubbar är bara gubbar!
...och så vidare. De pratade girlpower med Margot i stället för Scary Spice, kändes det som. Inte politik. Och mina öron blödde nästan när vagnen rullade in sådär lagomt fem minuter sent.

Och så slår jag mig ned. För mig själv. Blicken ut i mörkret. Andningen blir tyngre. Lugnare. På väg hem. Då kliver han på. Det ofrånkomliga fyllot som invaderar Min Stund. Han var harmlös och snäll, men han kom nära och han pratade nonsens. Inte här! Inte nu! Och stackars lilla konflikträdda jag är snäll mot den fulla, snälla, lilla rödnästa mannen. Fem "Det är synd om människorna, som Strindberg sa" senare flyr jag ut ur vagnen på Järntorget. Stapplande med mina kryckor, ser jag att min buss för första gången i historien är för tidig i stället för försenad, så det blir till att hoppa fort. (Två steg i taget, två steg i taget, två steg i taget, he-ej!)

Jag hann med.
Och så slår jag mig ned. För mig själv. Blicken ut i mörkret. Andningen blir tyngre. Lugnare. På väg hem. Då slår hon telefon-numret och bästisen svarar. "He-ej! Jag är på bussen hem så här och kan inte du typ hålla mig typ lite sällskap på mobilen så här? ... Guuud du är så gullig typ så här!" Och så åker bussen. Och vi lyssnar på hur hon haft det idag. "...och jag ba, och hon ba, typ så här..." Hur det varit på jobbet, i kassan på nåt ställe. Och vi hör hur hon stört sig på fulla tanter och idioter som pratar för tyst så stackars hon fick säga va flera gånger. "För typ man står typ i kassan på ett typ ställe med massa ljud så här och då kan man ju inte typ prata så här viska ba typ!" Bussresan är 12 minuter lång. Hon klagar på den tysta kunden i elva av dessa minuter. Jag har just tryckt på stannar-knappen och stapplar mig mot dörren. En krycka i taget. Tjejen med mobilen håller på att avsluta historien om att prata tyst. "Man vill ju typ inte behöva skrika typ i idiotens öra så här typ 'VAA SAA DU?' liksom skulle ju va typ elakt så här!" Då räcker det för en medresenär som också vill sitta för sig själv, med blicken ut i mörkret och andas. På väg hem. "Nej, det är bättre att berätta det för hela bussen."
Där klev jag av, med ett leende. Ägd blondin.

Förresten kanske jag måste lägga en lapp i min grannes brevlåda med texten "Snälla, sikta på porslinet!". Hela huset hör nämligen när han träffar vattenytan. Det porlar så högt och tydligt att det är som om jag stod bredvid honom när han kastar vatten. Hur ber man egentligen sin granne att kissa tystare?

2 kommentarer:

  1. Ja, det är synd om Strindberg, sa människan. :)

    Borde du inte ha din mp3 i öronen vid såna här tillfällen?

    SvaraRadera
  2. Knycklo11:32 fm

    Aaaaaah! Vilket BRA grej att göra! Underbart tufft av dig! Jag hade också stört mig som fasen på den där mänskan! :)

    SvaraRadera