tisdag 4 juli 2006

så länge

När man har stängt av allt man känner för att man inte orkar med. När man vet att man ligger på bristningsgränsen. När man vet att orden, beskrivningen av det jag inte känner skulle kunna släppa på fördämningarna... Då aktar man sig även för orden.

De senaste dagarna har jag skrivit in ett läkarbesök, en ryggröntgen, en fotoperation och farmors begravning i kalendern. Det var när pennan stavade till begravning som jag upptäckte hur nära allt fortfarande var.

Jag skulle kunna skriva om triviala saker, om möten på bussen, om nattliga samtal på min balkong, om vädret... men det blir bara trivialt. För det är inte de orden hjärtat söker. Det är orden jag inte vågar skriva som jag måste rota fram först.

Tills dess tittar jag på semifinal i fotbolls-VM. Så länge.

2 kommentarer:

  1. Sorg är en ganska märklig "företeelse". Man vet om att den finns men innan man drabbas, på riktigt, är den väldigt odefinerbar. Att kärlek och sorg är intimt förknippade med varandra hade jag nog aldrig funderat över. Men så enkelt är det. Och ändå då svårt. För sorg är svår. Det är ju inte bara ledsnaden utan sorgen rymmer så många andra känslor som man ska bli klar över. Kanske "färdig" med. Nu verkar det som du haft ett jättefint förhållande till din farmor, då kanske det blir annorlunda. Jag vet inte, har aldrig haft en nära relation till mina "gamla". Men sorg måste ta tid och rum, det har jag upptäckt. Det "konstigaste" tycker jag har varit att jag ena dagen kände "nä... nu är det nog "bra", nu har jag sörjt färdigt" men sen, nästa dag, blev det så himla svårt igen.
    Något som hjälpte mig mycket var att jag fick utlopp för sorgen i min konst. Kanske kan du låta orden vänta? Kanske kan du hitta andra sätt att uttrycka dig på?
    Hur du än gör, vad som än händer, ha det så gott du kan. Skickar en kram i cyberrymden/Annelie

    SvaraRadera
  2. Karin2:41 em

    Tänker på dig syster! Massor av kramar!

    SvaraRadera