lördag 24 juni 2006

nystan

På tåget hem från Stockholm låter jag tankarna nysta upp sig som de vill en stund. Jag tittar ut genom fönstret och håller inte fast i en enda tanke. Försöker så småningom få tag i ändar på röda trådar och försöker följa dem in i härvan av känslor och tankar som trasslat ihop sig inuti. Men på en röd tråd sitter en svart liten knut och det tar stopp. På en annan hänger en mjuk bit silke som är så mycket lättare att få tag i än de sträva knutarna så jag pysslar med den en stund. Det är svårt att hitta i härvan.

Jag hittade en lång röd tråd som gällde jobbet. Som gällde försörjning, ekonomi och framtid. Det är en sträv tråd som jag inte gärna har närmast huden, men den måste följas, tänkas igenom, redas ut. Jag tjänar för lite pengar. Jag går minus.
Ska jag söka jobb här? Vilken sorts jobb? Hur vill jag jobba? Var hittar jag det? Hur går vägen dit? Ska jag på allvar börja tänka på att söka mig till Glasgow en gång? Eller nån annanstans? När? Till vad? Boende? Vill jag lämna Göteborg? Bara frågetecken. Tråden är så mycket längre än jag trodde och tanken började skava. Jag lämnade den för en silketrådstanke en stund och tröstade mig med lite mjukt som jag lindade kring härvan där inne.

Sen hittade jag en tråd som handlar om mig själv. Mitt inre, mina tankar som jag inte får kontakt med. Jag undrar vart de tagit vägen, och hur jag än drog i tråden så nådde jag aldrig känslorna. Bara kallt isblå logik där jag vill hitta mitt blodröda, sprängande hjärta. Vart har jag tagit vägen?

Jag tittar ut genom fönstret när tåget passerar ännu ett samhälle någonstans i Sverige. Vi åker i ganska långsamt mak förbi en kyrkogård, där en kvinna sitter med nedböjt huvud på en medhavd pall vid en av gravarna. Hon ser ut att ha tappat en del av sig själv hon också – en älskad. Det hugger till i mig, för den delen av mitt liv är inte heller lätt att tänka på. Vem är egentligen min andra halva? För jag har ju fått en försmak av vad det är jag vill ha, men det är ju så svårt. Jag saknar mer än jag älskar. Ingenting är avgjort. Inget har några tidsramar och allt jag önskar är egentligen ett stilla tillstånd där jag kan vila. En trygghet, en famn. Inte bara allt detta avstånd. Jag inser att jag är trött på att vänta, men alternativet just nu är fortfarande ett iskallt hugg i magen och inget jag ens vågar tänka. Han ska ju komma hit.

Jag ska berätta sagan om en svensk midsommar och jag ska berätta om min stund med farmor. Men inte just nu. Jag klarar inte att ens pilla på en enda tråd-ände till där inuti, för det är som att dra i självaste nervtrådarna nu. Jag är trött. Jag tror jag måste sova innan jag ens försöker tänka igen. Än mindre känna någonting.

1 kommentar:

  1. Tänker på dig och dina härvor. Trassla långsamt, en liten garnsnutt i taget.
    Stor KRAM

    SvaraRadera