Han var 9 år och missförstådd. Ingen förstod utom han. I hans huvud var det på ett sätt, men runt om honom fungerade världen på ett annat sätt. Alla tjatade på honom. Hans huvud borde ju fungera som de andra barnens, men det gjorde det inte. Hans huvud fungerade kanske till och med bättre än de andras. Tyckte han.
Och ingen lyssnade på det han inte sa, och ingen hörde det han inte skrek. Så han försökte visa oss. Med sparkar, slag, bett och trots försökte han få oss att se honom. Liggande på golvet, med en fröken som höll fast hans armar, skrek han ut sin frustration. Ingen förstod honom.
Kanske förstod han inte sig själv, men framför allt förstod han inte oss andra. Han förstod inte att vi ville honom väl, att det gjorde ont när han slog oss, att vi försökte förstå.
Han var 9 år och jag träffade honom på jobbet häromdagen. Jag tänker på honom fortfarande, för jag undrar så vad det var han försökte få oss att förstå, med sparkar och slag. Fröknarna bar ut honom och skjutsade hem honom. De andra barnen i klassen suckade och fortsatte med sitt. Det här hade hänt förut. Ingen förstod honom då heller. Och han förstod inte oss andra.
En del ungar liksom fastnar i hjärteroten på en. Det gjorde han, trots att jag fick en känga i magen.
Kände igen mitt jobb där i det du skrev. Det är så enkelt att stoppa barn med problem i helt tokiga miljöer bara för att spara pengar.. Mkt som kan gå fel:(
SvaraRaderaTänk vad mycket lättare det skulle vara om dessa barn fick hamna i rätt miljö med rätt personer omkring sig. Få prata, skrika och få ut sin aggresivitet/förtvivlan på något som inte kan få ont.
SvaraRaderaLider med dessa. Tyvärr finns det så många.