onsdag 1 februari 2006

tag

Mia har "taggat" mig, vilket tydligen är det nya nätordet för att "be någon göra kedje-mojängen som skickas runt i bloggarna just nu". Jag hade helt missat det tills hon påpekade det i listmojängen jag gjorde i engelska bloggen nyss. Förlåt Mia. Jag har helt enkelt varit kass på att läsa bloggarna i min lista som inte bloglines ville ta emot som prenumeration. Hur som helst. Frågan lyder: Varför stickar du? Och man ska ge fyra svar. Hm... Det här blir intressant.

1. Jag började sticka i augusti. Ja, alltså bara ett halvår sedan. Inspirationen kom från Kanada och Mandy. Hon är inspirerande som person och jag antar att jag ville vara som hon... Nej, allvarligt talat så ville jag ju kunna, och en eftermiddag verkade det slå slint helt. Jag satt och surfade på knitty och insåg att jag faktiskt kunde tyda koden (läsa mönstren). Sakta men säkert dechiffrerade jag mönstret för Cosy. Jag testade på en lapp med gammalt rosa garn som låg i en låda med prylar (numera min skattkista) som jag fått från farmor. Det blev ett mönster och jag jublade. Så reste jag mig ur soffan och åkte in till stan och köpte garn. Fel sorts garn. Jag visste inte hur man matchade garn med mönster, så min Cosy blev ingen sjal. Det blev en ullfilt med fjädermönster. Det finns en massa fel i den, men jag är tokigt stolt över den.
2. Jag måste inte lyckas med stickning. I hela mitt liv har jag haft höga krav på mig själv vad gäller... ja allt. Men jag och syslöjdsfröken gillade inte varann tror jag och det var där jag gjorde fel, inte kunde och var en medelmåtta. Alltså har jag alltid sagt att jag inte kan sy och sticka. Jag kan fortfarande inte sy (för jag har inte provat om jag kan och vill lära mig). Så när jag väl tog upp stickorna var det tillåtet att misslyckas. Det gjorde att jag vågade mig på saker som egentligen var för svåra. Det gav mig en frihet i något skapande. Min kreativitet är annars lika kravbelagd som allt annat. Av mig själv.
3. Jag kan själv. Jag älskar att bevisa det. Särskilt för mig själv.
4. Det är som terapi. Ingen stress. Inga krav. Kräver koncentration och närvaro, vilket gör att jag kopplar bort annat som stressar mig. Nu är det inte bara en hobby, utan ett behov.

2 kommentarer:

  1. Kul att du skrev, Lisa! Och vi verkar ju ha ganska samma inställning till det här- jag håller med dig om att det har vuxit från hobby till ett behov :-)

    SvaraRadera
  2. Iadia4:44 em

    Åh! Vet du! Jag tror att du inspirerar mig till att pyssla.. =) Jag vill, vill, vill! Det låter så roligt o avslappnat! ..men jag kommer som inte igång. =)

    Att läsa om att du enbart stickat i ett halvår, ger mig ändå något slags hopp.. Det kommer nog för mig med! TACK LISA!

    SvaraRadera