torsdag 22 december 2005

sjukling

Äventyret fortsätter, men inte riktigt som det var tänkt. Efter två dagars skojigt äventyr så tog det tvärstopp. Förkylning. Nej, inte sån där vanlig med lite snuva och nysningar, utan en som började med hosta, fortsatte med ont i lungorna, svårt att andas, hosta tills jag grät, inte kunna sova, sitta upp halva natten, feber... Ja, ni fattar utan att jag går in på de slemmigare detaljerna. Men eftersom det är fantastiskt tråkigt både att tänka på, skriva om och att läsa om hur sjuk jag varit så berättar jag om vad jag hann med innan jag däckade i feberyra. Först åkte jag rallybil.

Nej, jag vågade aldrig sätta mig bakom ratten. Det var lite för många som tittade på och lite för länge sedan jag körde bil alls för att det skulle kännas helt okej. Men jag satt i passagerarsätet när Spencer körde och det var roligt värre. Vroooom!
Vi var på en stor parkeringsplats-liknande leråker utanför stan där man hade snitslat en teknikbana med små orangea koner. Det var kallt. Nej, låt mig säga det där igen: Det var så ini[mångafulaord] jättekallt. Så kallt var det. En massa karlar i stora kängor, halsdukar runt öronen och många lager långkalsonger (Något jag antar att de hade, för de huttrade inte lika mycket som jag och jag hade ett lager långkalsong) pratade om hästkrafter, vilka däck de valt och så vidare... Det var amatör-rally-elitens svinkalla lilla paradis på jorden helt enkelt.

Efter rallyäventyret åkte vi hem till familjen Moore på snabbvisit. Detta betyder att jag fick träffa Mandy. Det kanske inte betyder så mycket för er när jag bara säger det så där, men frågan är om inte Mandy är nästan lika mycket anledning till att jag åkte till Kanada som Spencer är. Låt mig förklara: Mandy är en av Spencers bästa vänner. Hon är gift med Zak, som jag fick träffa redan i våras. Mandy hade jag inte träffat ännu, men hon har känts som en av mina närmaste vänner ett bra tag nu. Vi har mailat varandra, skickat presenter till varandra, pratat i telefon och via msn. Det är nästan helt tack vare Mandy som jag började sticka. Kramen vi gav varandra var lång och innerlig och äntligen är hon på riktigt.

Sedan började jag hosta, men jag tog mig samman tillräckligt för att träffa Mandy och hennes bästa vän Amy (vars blog jag läst i över ett år) för att shoppa garn i förrgår. Men det var uppenbart att jag inte var på topp, men garnbutiken var ljuvlig så jag ska definitivt tillbaka. Detta var i förrgår eftermiddag. Den kvällen hade jag en hostattack som höll på att spränga lungorna i mig. Igår låg jag däckad i feber med sandpapper i halsen och idag väser jag som om jag druckit whisky till maten i en vecka. Jag är i alla fall på bättringsvägen...

3 kommentarer:

  1. naah, stackars lisa. :/ jag sitter här i slemmet också. krya på dig!

    SvaraRadera
  2. Pappan11:27 em

    Det är ett världsomfattande slem du drabbats av. Jag har samma sedan två veckor.
    Vi får ta speciallektioner på Mittsverigebanan i sommar så att du lär dig att spöa grabbarna i Kanada. Vem har hört talas om rallyövningar mellan koner på en parkeringsplats.

    SvaraRadera
  3. Usch då. HOppas du blir bra snart och kan njuta fullt ut av resan.

    God jul också!

    SvaraRadera