torsdag 29 december 2005

110 mil väder


Etthundratio mil, drygt, är det mellan Calgary och Vancouver. Vägen går genom Klippiga Bergen och när man stannar på truck stop-ställena så säger folk saker som ”Hur är det däruppe? Kan jag ta passet idag eller ska jag vänta tills imorgon?”. Man åker genom ställen med namn som Hell’s Gate och Roger’s Pass och vissa indiannamn har fler Q än vokaler i sig. Och så är det vackert. Vackrast.

Det tar ett tag att åka den där vägen, och när moder Natur dessutom bestämmer sig för att sprida ut alla sorters väder på den minst sagt kuperade vägen blir det ännu roligare. Spencer körde mest, men fick också köra i bäst väder. Så fort jag tog i ratten så hände det nåt. Snöstorm, skyfall, regn på snö, kastvindar, glashal serpentinbacke nedåt... Till slut skrattade vi bara när jag kröp fram i 40km/h i ännu ett sorts oväder. Det var lite otäckt, men jag upptäckte också att jag har saknat att köra bil, och det gick ju faktiskt jättebra. Till slut.

Ett av de första stoppen var för att titta på en fantastisk glaciär-sjö, Lake Louise, där folk åkte skidor och skridskor medan de försökte se till bergens topp, som tyvärr var höljd i dimma just då. Men oj, vad det var vackert. Och smältsjövatten är så klart att det var som att titta på flytande putsat glas som flöt förbi i bäcken som inte frusit...

Vi stannade ofta i korta små pauser på bensinmackar och diners. Folk i rutiga täckvästar och stora kängor hoppade ut och in ur sina gigantiska trucks och blåste iväg på Highway 1 åt endera hållet. Kassörskan på stället där vi stannade efter snöstormen frågade om vi åkt genom ovädret: ”Blizzard, ey? Hard, ey?” Vi hade åkt ifrån de fullständiga meningarnas land för länge sedan.
Jag köpte en chocolate chip cookie och en kaffe och slog mig ned vid ett av borden i den lilla serveringen. Varje bord hade varsin betal-telefon. Därifrån ringer trucker-förarna hem och säger att de tagit sig förbi Hell’s Gate i spöregnet, eller att de väntar med att åka över passet till morgonen... Vi körde över alla pass och genom alla ravinerna i vår lilla blå hyrbil. Det tog ett tag, men vi kom fram.

Så efter en fantastisk roadtrip-dag på ca 14 timmar är vi nu här, i Vancouver. Jag sitter i vardagsrummet hos Mandy och Zak och förundras över att jag faktiskt är här. Då och då kommer katten Roxy och buffar på mig och vill bli klappad. Ibland är det Spencer som buffar på mig och vill bli klappad han också...

Strax ska vi ut på någon slags sightseeing-plus-shopping-tur, tror jag. Undrar om det är jag som kör? Jag hoppas lite på det.

3 kommentarer:

  1. Pappan3:51 fm

    Jag är avundsjuk!

    SvaraRadera
  2. Monika10:35 em

    Vilken underbar resa!!
    Och vilka bilder du tagit! jag sitter vid datorn och blir alldeles hänförd.
    Kram
    Monika

    SvaraRadera
  3. Hej vännen
    Fint att du har det bra. Själv jobbar jag såhär på nyårsafton medan min kära fru är ledig. Vi hade snö i två dagar men nu har den regnat bort så min kollega och jag sitter här lika gröna som kullarna utanför jobbet av avund över dina fantastiska vinterbilder. Gott nytt år och bygg en snögubbe åt oss stackare!
    Kram

    Åh, btw vi kanske har tipsat dig om randomrant innan, men han har en blog också: http://www.randomrant.co.uk/blog.php

    SvaraRadera