söndag 7 augusti 2005

60,5 och en dag



Min lilla mamma fyllde år för sex månader och två dagar sedan. I går hade hon kalas. Hon har väntat länge på att få ha ett kalas där hon blandar människor från olika delar från sitt liv på samma ställe på en gång. Min mamma lyste igår och före detta arbetskamrater, barndomsvänner, lillasyster och andra vänner samlades, träffades, umgicks och trivdes.

Min mamma har svårt att ställa sig i centrum och att vara någots medelpunkt. Därför hälsade hon alla välkomna genom att förklara att alla hennes vänner har en sak gemensamt – De är himla trevliga allihop. Därför har hon ordnat en fest för att de ska träffa varandra och upptäcka varandras trevlighet. Att alla hade kommit för att hylla och träffa henne, som någon påpekade, fick henne att rodna. Hon är så söt min mamma, och gårdagens fest var bra övning för henne, då hon fick finna sig i att vara uppskattad, hyllad och medelpunkt i en brokig skara från olika delar av hennes liv. För gästerna hade ju en sak till gemensamt – alla tycker vi om min mamma.

För mig var det också en tidsresa. Det var många som påpekade att de inte sett mig sen jag var såååå liten och jag fick höra historier om mig själv från BB till tonår. Men några av gästerna landade bekvämt i min nutid också. Efter många långa år återsåg jag exempelvis min gudmor, som jag verkligen saknat. Mammas väninna B och jag får kontinuerliga rapporter om varandras liv, men det var härligt att äntligen få direktkontakt igen.

Idag var jag dock tvungen att jobba klockan tretton, så det var till att ställa klockan och kräla till tåget i ottan för att hinna hem. Med undantag för hur trött jag var i morse, så har det alltså varit en rolig och härlig helg. På något sätt har jag kommit ännu närmare mamma, genom att få en uppdatering av de ansikten hennes liv varit omgivet av.

Mitt eget liv går framåt, men det känns att det är långt till jul. Efter min senaste dagboksanteckning, eller snarare upplevelsen bakom den, behövde jag andas ut lite.

Sedan dess har jag haft besök av min 7-årige kusin i en vecka. Förra året beskrev jag hans besök som ”ängel-veckan”. I år skulle nog titeln på en dagbok om besöket vara ”varför-sjukan”. Allt han säger börjar med "Varför..." och det är en lite stöddigare kille än förra året som kom hit. Men vi hade roligt och det är verkligen värt allt besvär att ha honom här en vecka per år. Även om årets besök kom lite väl nära inpå Spencer och allt vad det innebar. Jag har nog aldrig varit tröttare än när kusinen åkte hem. Men nu är det dags att ta nya tag.

Veckan som kommer ska jag rita en ombyggnad av en ungdomsgård.

2 kommentarer: