torsdag 30 december 2004

700 meter skratt

Jag pep. Magen krampade. Tårarna sprutade.

Jag skrattade hela vägen mellan Palladium och Vasaplatsen. Jag skrattade så det gjorde ont. På ett bra sätt. Hon är hemma igen.

För de som inte hittar i Göteborg, och därmed inte vet hur långt det är mellan Palladium och Vasaplatsen, kan man beskriva skrattattacken så här:

Vi kliver ut från bion efter ”Oceans Twelve” cirka halv midnatt. Jag har ett fånleende på mig när jag lyfter rumpan ur biostolen och deklarerar att jag ska ha den minen i en vecka. Minst.
J - ”Men han är en kass skådespelare!”
Jag – ”Ja, han är bara Eddie liksom. Jag älskar honom för det.”
J – ”Ja, precis. Underbart kass var han”
Jag – ”Mm”
Det fåniga leendet byts ut mot ett lite lagom lyckligt fniss. Det är Eddie-effekten som har den inverkan på mig.

Femtio meter till Kungsportsplatsen. Jag vet inte vem som säger vad, men alltihop är egentligen ett samtal mellan mig och J. Samtalet handlar om Johan Widerbergs inhopp. Snygg liten scen, och han är bra mycket bättre skådespelare än Eddie. Och när han ringde sen… ”Hello, it’s Johan…” Ja, han hette sitt eget namn! Med svenskt uttal! Jo-han liksom. En stavelse i taget. Gick inte att ta fel på. Vet inte varför det var så kul, men fnisset byts mot det första skrattet precis när vi går förbi busskurerna på Kungsportsplatsen.

Och Big Fish-pappan var med! Ja, och då gråter man nästan bara man ser honom för man tänker på badkars-scenen i Big Fish. Den är så fiiiiin. (I kör, som om det vore inövat: ) ”Ja, fiiiinaste scenen i HELA filmen!” Skrattet byts till gapskratt och de första tårarna kommer.

Nu är vi framme vid det första rödljuset på Göteborgs berömda Aveny. Ytterligare ca 100 meter bort. Jag är dubbelvikt av skratt. J fnissar hysteriskt.
J – (mycket lycklig röst) ”Å det är grönt ljus!” (halvt steg ut i gatan och byte av tonläge) ”Fan!” Vi stannar på vår sida av gatan. Gubben lyser röd och vi frustar, piper och tjuter av skratt. Folk ler så där roat och avundsjukt när de passerar.

Ytterligare 100 meter upp på Avenyn passerar vi innekrogarna där bratsen hänger i klasar runt sammetsrepen. Skit i dem. Vi har kul på trottoaren.

Vi svänger runt hörnet vid Valand, där Avenyn korsas av Vasagatan. Vi har väl gått närmare 500 meter nu och allt vi säger verkar vara roligt. Vi diskuterar hur vi skulle förklara för de förbipasserande och för vänner vad vi skrattar åt och varför jag ser så fånleende lycklig ut, och återigen utbrister vi i kör, i falsett: ”Jag har sett Eddiiie!” Nej, vi hade inte övat innan, vi bara säger samma sak samtidigt ganska ofta, och nu brister det totalt. Jag måste ta stöd mot husväggen och tårarna sprutar. J skrattar nog lika mycket åt mig som åt samtalet, och det gör nog jag också.

Min mage värker när vi når Vasaplatsen, som jag gissar ligger cirka 200 meter upp på Vasagatan. Mitt ögonmått är inte det allra bästa, men det är en spårvagnshållplats bort i alla fall. De senaste 100 metrarna har mest gått åt till kärleksförklaringar. Vi är båda lika löjligt tacksamma åt att ha den andra att skratta så här med.

Js buss har slutat gå för natten. Orden ”har slutat gå” får en klocka att ringa i mitt huvud:
Jag – ”Vad är det för melodi? ’Har slutat gåååå…’ Hm… Jo! Nu vet jag!”
J – ”Va?”
Jag – ”Har slutat gå. Galenskaparna.” (Jag skrattar fortfarande hysteriskt så jag liksom hickar fram ett ord i taget.)
Båda börjar efter den lilla ledtråden sjunga i kör: ”Det är Vattenpumpen Gerd…” Längre kommer vi inte. Vi piper av skratt. Kan man tänka så här lika?

Jag känner mig berusad, vilket antagligen beror på någon slags syrebrist. Jag har trots allt skrattat konstant i ungefär en kvart. En lite udda idé dyker upp i mitt huvud:
Jag – ”Jag skulle vara ypperlig reklam för UNF!”

UNFs nya slogan skulle lyda: -Skippa spriten! Skaffa rätt vänner i stället!- Jag tror den skulle funka. Jag har då aldrig skrattat så äkta, så mycket, med hjälp av alkohol.

Det var historien om promenaden från Palladium till Vasaplatsen. Sen promenerade vi hem därifrån eftersom det inte fanns några bussar. Vi fortsatte skratta, diskutera filmen, prata om julmust, galna släktingar, citera Karl-Bertil Jonsson… med mera. Men julfirandet som jag just är hemkommen från ska jag skriva om en annan gång. Just nu ville jag bara skriva om vår skrattattack, och genom den försöka förklara hur underbart jag har det som har hittat en vän som J.

Hur filmen var? Tja… Eddie var med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar