söndag 18 december 2016

A royal gift...

Den har varit färdig länge, flättröjan. Men först igår lyckades jag äntligen sy i de två knapparna för att kunna stänga till i halsen. Nu blev den ännu bättre!
Mönstret heter Petit Cassiope, men i beskrivningen finns ingen krage alls... Avslutningen på flätorna uppåt fick mig dock att vilja leka dem vidare upp i en krage och så lade jag till en sjalkrage, med ett par knapphål, som går att stänga diagonalt över urringningen, som blev rätt vid. 
Det var en rolig och lite annorlunda konstruktion, så jag har njutit från första maskan av den här stickningen måste jag säga! 
Med ullunderställ och en bomullströja, är en sån här ulltröja det enda som behövs om det inte är alltför blött eller snålblåst.  
Och så måste jag säga en massa fina ord om garnet. Garnet!  Det heter Mithril (Därav mitt fyndiga namn "A Royal Gift" när jag stickar en tröja till min lille hob... ) och kommer från Stansborough. Det är en nyazeeländsk gård med egna får, som startade sitt spinneri som nu säljer stick-garn för fullt, med beställning av garn till kostymerna i Sagan Om Ringen-filmerna... Så lite extra nördfaktor där. Deras fårras är en korsning med våra gutefår och garnet har gott om äkta ullkänsla med fibrer som klänger fast vid varandra. Det upplevdes aningen stickigt för de som är känsliga medan jag stickade, men som med all kvalitetsull, så blir det mjukare och mjukare när det används. 
Nu har dessutom Paulina och hennes butik Garn & Mera tagit in Mithril i sitt sortiment, så nu behöver du inte åka jorden runt för att prova det.
Min bortskämda ullunge har ju flera stickade plagg att välja på när han ska ut och nu är det den här han sträcker sig efter oftast när han väljer. Det värmer lika gott som ullen att han gillar plaggen. På de här bilderna har han dessutom på sig sina gröna ull-kläder från Katarina och Hagenhuset.se, som jag tänker skriva mer om i ett eget inlägg snart. Tills dess vill jag bara säga att vi älskar dem. Varenda unge som bor med höst-vinterklimat som vårt borde få ha ett par såna här byxor... 




tisdag 18 oktober 2016

Pörkenäs-tuben

Jag var på Pörkenäs lägergård i Finland i september. Ett kärt återseende av en vacker plats och ett stickläger som gav mig vila i själen. Ahh...  Jag fick tag på ett garn som Ann-Britt färgat och jag improviserade mig en halstub. Den blir nu använd varje dag och jag tänker på Pörkenäs barrträd vid havet varje gång jag drar den över huvudet.

Jag skrev upp hur jag gjorde den och tänkte att det kan jag ju bjuda på. Så varsågoda!

Garnet Merino 2ply har 375m/ 100g och är ljuvligt mjukt!

lördag 24 september 2016

regnbågskoftan


Den här bloggen kommer nog att genomgå en del gradvisa förändringar. Framför allt kommer den nog bli en mer renodlad stickblogg... Så låt mig få presentera Regnbågskoftan, som förvisso varit klar ett tag.

Den används numera JÄMT. Jag är så vansinnigt nöjd med den. Den största stjärnan är såklart regnbågskitet jag köpte av Manduzana. Ljuuuuvligt garn och en underbart mättad men lugn regnbåge tycker jag.



Jag gjorde ett gäng provlappar till den här, för det var noga vilken slätstickning jag ville ha. Det är ett sockgarn, men jag ville ha ett så löst stickat tyg som möjligt utan att det upplevdes som glest.

Det har gjort det till en lätt och tunn kofta som verkligen är det perfekta mellanlagret i vinter och det perfekta "men nånting måste han ha på sig" i detta märkliga indian-sommar-väder.


Det grå är rester av Hjertegarns strumpgarn och knapparna är från svärmors bod. Allt går att förlänga och bygga ut för nästa storlek.

Och när vi hittade den prickiga solhatten i somras... Så blev kombinationen verkligen magiskt gullig.

måndag 8 februari 2016

Lopapeysa till maken

Den initiala flammande förälskelsen i min tröja som blev klar i höstas har vuxit till en djup och innerlig kärleksrelation. Jag har den Jämt. Den är mitt ytterplagg sedan den blev klar. Jag bara varierar ett par lager under den. Och när jag ser alla prassliga jackor gå omkring mig tänker jag hur mycket bekvämare min tysta, mjuka, lilla privata ullsfär måste vara... (och så bekräftar jag den känslan när jag då och då drar på mig en skaljacka ändå!)

Nu var ju min tröja Kate Davies tolkning av islandströjor (och det är inte fy skam!), men när nu maken skulle invigas i min ulliga lopapeysa-kärlek, så valde jag ett mönster av G. Dagbjört Guðmundsdóttir och mer isländskt än så blir inte ett namn. Eller jo, mönstret i sig heter Veðurfræðingurinn och det är ju snäppet värre. Det finns även på engelska och då heter det Weatherman. Jag döper härmed om min till Forestman, för det passar maken och färgkombinationen. 
Ordet Lopapeysa som används för de här traditionella islandströjorna betyder kort och gott "ulltröja". Jag gillar den sortens enkelhet. Och så gillar jag småkrångliga fiffigheter också... Så för att tröjan skulle passa just Tobbe perfekt, så gjorde jag några små ändringar. Bland annat så höjde jag den lite precis i nacken - i mönstret! För det där sista motivet var så tacksamt att lägga till två par med korta varv i. Räkna de små tvärsgående linjerna i översta motivet så ser du hur fiffigt jag fick till det där! Jag är mycket nöjd! 
Maken är också nöjd och det syns faktiskt hur det där trixet gjorde den ännu bättre. 
Och så valde jag att lägga lite extra grått och en liten tagg-kant längst ner på kropp och ärmar också. Mest för att vi tyckte det blev snyggt. Och så är den längre bak än fram... 
Nu måste Alve också få en islandströja. Jag har redan valt mönster... 

Men först ska jag sticka på en tröja till ett hantverksbyte! Har ni hört så fantastiskt!? Och så har jag lite provlappande kvar inför mina programpunkter på Stickfesten... Kärt besvär! 


söndag 10 januari 2016

Stickfesten

I mars är det dags igen! Stickfest i Väst!

I år är det ett jätteprogram av utställare och workshopledare (som vanligt) och jag kommer att hålla ett litet föredrag om "stitch definition" och hålla en workshop i "tubular"... Ja, jag använder ännu de engelska orden som jag börjat grubbla utifrån. Kanske kommer jag på vad mina programpunkter borde heta på svenska så småningom...

Så här står det på SiVs sida om föredraget:

 Stitch definition används för att beskriva den enskilda maskans utseende i det stickade. Det går liksom att beskriva hur stickfasthet tillsammans med garnkvalitet fungerar genom att beskriva hur maskan ser ut. För samma stickfasthet ser helt olika ut i olika kvaliteter! Föredraget handlar om valen vi gör i vår stickning och hur vi åstadkommer resultatet vi är ute efter, maska för maska, i lite olika knep och tankevurpor. Vilka verktyg har vi egentligen att tillgå när vi bestämmer hela plaggets uttryck utifrån vår stickade maska. Det blir lite materialkunskap blandat med muskelminne och matematik. (Ha gärna med en stickning med en del slätstickning i, för att ha att göra medan ni lyssnar och för att kanske prova om jag säger nåt vettigt…) 

Jag arbetar som bäst på såväl provlappar som bilder för att hjälpa min lilla publik med tankevurpor, experimentlusta och aha-upplevelser...

Angående workshoppen i "Tubular" så handlar det om olika sätt att göra kanter där stickningen verkar "smyga över kanten". I resår eller i dubbelstickning kryper maskorna över varannan avig. Men man kan använda kanten på olika sätt och den går också att åstadkomma med olika tekniker. Workshoppen kommer att visa ett par olika sätt att lägga upp och maska av så att det blir en sådan här "magisk" kant. Det här är en fortsättning på min fortsatta fascination med vändbarhet... Från sjalen Rotor, via dubbelstickning till nuvarande projekt i patentstickning... Nu har jag hamnat i kanten!

Ses vi? 




torsdag 31 december 2015

mycket kort bokslut

2015 var livets mest fantastiska år i och med att det var första året med Alve. Det överskuggar allt annat. Det jag stickat blev fint och vår ettåring mår bra och förgyller varje dag. Det är det viktiga.

Men 2015 var för min egen person även ett märkligt mellanår. Mycket har såklart med den vanliga småbarnströttheten att göra, men det kan jag ta. Annat har med egenvärde och självbild att göra, gentemot medmänniskor, gentemot mina val inom jobb och intressen... Det har varit ett mycket grubblande år, med såväl vinster och insikter som hårda förluster och att jag tvingats ge upp saker jag tidigare skulle ha kämpat till sista blodsdroppen för. Självbevarelsedrift. Jag har utvecklat den genom att banka huvudet i några väggar, snubblat på några trösklar...

Inför 2016 gör jag inga löften, men jag har förhoppningar om att orka. Orka göra klart. Orka röja upp och rensa lite. Men först och främst ska jag fortsätta orka vara Alves mamma och det gör jag ju allra bäst med att visa honom hur man är ärlig mot sig själv.  Jag ska orka tillåta mig känna och jag ska orka tillåta honom känna, utforska och testa.

2016 ska jag ta hand om mig. Så att jag kan ta hand om Honom. 

måndag 30 november 2015

1 advent

Jag har i flera år bloggat om vad advent betyder för mig. I år har vi pratat mycket om traditioner. Vilka vi har var för sig och vilka vi vill ge Alve. En av mina advents-traditioner blir nu hela familjens och vi rimmar tacksamhet till adventsljusen.

Första ljuset tände vi igår med orden:

Nu är första ljuset tänt
ett år då mycket nytt har hänt.
För tänk nu är vi tre,
så bra det blev med det! 

Tacksam nästan intill skamsenhet för hur bra jag har det med så mycket just nu. Jag tänker mycket på de som inte har vad vi har, både nära och inte alls nära. Samtiden skrämmer mig och jag känner det verkligen som om jag passar på att vara tacksam så mycket jag kan och hinner.